Jisses vilket höstväder det blivit! Flickorna står tvekande i dörröppningen när de ska ut med öronen fladdrande i vinden och svansen instoppad mellan bakbenen – kyla och vinthundar går inte riktigt ihop, särskilt inte när det finns en öppen spis inne och allehanda filtar att ligga på i soffan.

Nu har jag bara två dagar till med mannen hemma; idag och imorgon. På fredag mjukstartar vi att han går tillbaka till jobbet och från och med måndag är det fullt ös själv som gäller. Just nu känns det som sagt ganska hisnande att han ska vara borta på dagarna vi gör ju detta så bra tillsammans liksom men det är såklart en vanesak det också. Jag måste ju nånstans börja upprätthålla det min BM fasade för med lattedrickande och allmänt fikahäng, och hittills går det sådär. Jag kan fortfarande inte dricka kaffe, utbudet på caféer här ute på landet är minst sagt snålt och jag har ännu inte hittat den där genen som gör att jag vill ta barnvagnen och powerwalka någon timme om dagen på landsvägen i trikåer och med vild blick. Jag tror helt enkelt aldrig att den kommer.

Men nu har vi iallafall två dagar kvar att ta hand om, så nu ska jag ta hand om den tiden med att äta frukost och pussa på en mjölkdregglande Leo och berätta för min man att han är bäst i världen. Såna saker.

Hörni. Nu är det dags igen.
Jag måste bara få säga tack sisådär ytterligare minst en miljon gånger.
Till er.

Eftersom ni fortfarande och alltid är sådär fantastiskt fina mot mig som bara ni kan vara. Eftersom ni mailar och kommenterar och skriver inlägg och skickar saker (det ljuvliga armbandet är från Malin, tänk att kunna tillverka sånt!) och följer med mig på det absolut bästa sätt jag skulle kunna tänka mig. Genom graviditet och förlossning och amningsångest och komma-hem-landande utan att en enda gång vara där och peta och säga borde du verkligen.

Ja. Nu är jag hormonell och sentimental, men försök att hänga med här –

Tack för att ni respekterar mig och får mig att respektera er och för att ni allihop visar att det faktiskt går. Att man kan ha en blogg som växer utan att elakheten kommer fram. Att kvinnor kan leka fint och lyfta fram varann behandla varann med all den där vänligheten som jag själv tror så benhårt på finns.

Att ni ger utrymme för mig och för varann att ta plats.

Det. Det är det finaste.

Varför? För att jag aldrig har kunnat kräva det av er. För att ni har valt och fortsätter att välja att göra det själv. Just därför.

Tack.

Efter frukosten (Leos frukost, alltså, vi tenderar inte att äta i sängen särskilt ofta) ligger han helst kvar och är vaken ett litet tag och plirar på sin pappa med skeptiska ögon och fäktar med armarna som en HIF-supporter. Vi får fortfarande *peppar peppar* sova underbart gott på nätterna, jag ställer klockan på var femte timme och matar honom vilket innebär att vi får sova många timmar i sträck från 20:00 till 09:00 när han brukar vakna och vara redo för dagen.

Ni som undrade över Mamagalan; det går att köpa biljetter! Här kan man läsa mer. Jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig, tänkte sätta mig i veckan och beställa en klänning när jag hittat nån som är gala-okej och som går att amma hyfsat i. Självklart ska Leo med, det skulle inte fungera annars. Finns inte en chans att jag lämnar min son så många timmar i det här läget.

Men nu måste jag sätta mig och äta dunderfrukost. Ni hade rätt förresten; inte en droppe oBoy har slunkit ner sen förlossningen. Limhamnsbomberna har däremot stått sig väldigt bra…

Idag kom det; inbjudningskortet till Mamagalan.
Jisses.
Jag som knappt landat här hemma bland dreggel-lapparna ska om bara nån vecka flyga till Stockholm, tråckla ner mig i någon form av klänning och gå på Mamagala.

Ja, ja. Jag lär ju ha en schysst klyfta, iallafall. Och fantastiskt kul kommer det att bli.

Är det någon av er som ska dit?

Hoppas det.