Att ha de finaste av bloggvänner.

Livet

Hörrni. Jag vet att jag pratar om det en del, men jag måste bara återigen säga att jisses! vilka fina människor ni är som hänger här inne. Alla ni har blivit mina bloggvänner – oavsett om ni har en egen blogg eller inte. Ni är stöttande och engagerade och hysteriskt roliga, och det finns ingenting av den där jag ska minsann lära dig-mentaliteten som visar sig på så många andra ställen. Tack, tack, tack för det. Ni skriver uppmuntrande kommentarer, ni skickar fina mail, ni ställer kluriga frågor (alla frågor ni ställer i kommentarsfältet försöker jag att svara på i kommentarsfältet så att ni vet), ni skickar virkade converse och special-lypsyl och choklad och sjalar och gravidbälten och allt möjligt, och idag skickade Lingon en video som fått mig att skratta så Körbergnäsan skvalpat:

Hursomhelst. Jag antar att vad jag vill säga är tack. Tack tack tack. För att ni hänger här inne och gläds med mig och delar all denna väntan och hejar fram varann. Det är så fint så jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Att vara en bit på vägen.

Livet

Nåja, det är kanske inte 100 kuddar ännu men det är iallafall en bit på vägen! Och klockan är bara tolv. Men just nu har jag och symaskinen gjort slut och behöver lite distans från varann. Vi har en time out kan man säga. Det började med ett missförstånd runt en raksöm och sen blev det full pajkastning fram och tillbaka, med trassel och jävelskap som följd. Så nu tar vi en liten paus från varann istället och tänker över det hela och så får vi se när vi är redo att prata ut igen och kanske ge det ett försök till.
Och ps! Såg inne hos Anna-Malin att det är 15 % rabatt inne på bästa Blackballoon till och med den 11 oktober. Själv funderar jag starkt på att pigga upp mig med den här ljuvliga skönheten, och den här som jag har tjatat om innan. M-hm, bebisväntan och nätshopping går alldeles för bra ihop. Rabattkod: ENKELT.

Att få lite rubbad självbild.

Livet

Det är vid såna här tillfällen man inte känner sig så läcker – när man vaggar ut i mannens jobbtofflor för att hämta tidningen och får syn på sig själv i fönstret och inser att man ser ut som en långvårdspatient. En bredbent långvårdspatient.

Alternativet är såklart att piffa till sig hela tiden. Men vem pallar det liksom? Nä precis. Är jag hemma så är jag hemma. Dessutom slutar ändå de flesta tillpiffningar med att det är Tommy Körberg i by Ti Mo som, lämnar huset och det har nog gjorts förut.

Har för mig att det kallas drag.

Att räcka finger åt tristessen.

Livet

Aha! Och vad har vi här då? En hel påse full med tyg, nog för att klä om en soffa eller två. Nu kan Leo stanna där inne bäst han vill, för hans mamma har kommit på världens bästa sätt att hålla sig sysselsatt och samtidigt vara i vila – att sy! Nu ska den fördömda symaskinen fram igen och sen ska jag, med start imorgon, börja producera soffkuddar i industriell skala.

Minst 100 ska jag göra. Om dan. Moahahahaha.
Sug på den, Moder Natur.