Sådär. Då var sista dagen på arbetet avklarad. Hur det känns? Vemodigt och underligt, såklart, med en liten sting av otrygghet. Sådär som det blir när man lämnar något för att gå över till något annat – även om det inte är permanent. Det är trots allt en omställning och ni som läst mig ett tag vet att jag älskar mitt arbete och brinner för det jag gör. Men graviditeten har faktiskt varit duktig den sista tiden på att förvandla mig till en vandrande zombie så djupet är inte riktigt så sugande som jag först var rädd för. Nyss jobbade jag, nu gör jag det inte.
Nu ska jag bara vara mamma ett tag.
Mamma och bloggerska och Emma och fru och hundägare och virrpanna och kolhydratsälskare och maskot för Skånemejerier och förlossningsamazon.
Det är inte så illa det heller.
Men visst känns det. Så därför är det extra fint när det väntar ett efterlängtat paket på posten med vad som måste vara höstens sötaste armband, och när mannen har handlat den godaste parmesanen och hela köket doftar färskpasta med basilika och flickorna lägger sig på varsin sida om mig i soffan med sina tunga huvuden på min mage.
De där världsliga sakerna, ni vet.
Man behöver dom ibland också.