
Jag tvingade precis min man att köra mig till den lokala godisaffären. Ni förstår; jag fick ett väldigt starkt och väldigt akut sug efter just de här godisbitarna ni ser på bilden. Ingen aning om vad de heter (mix nånting) och jag har aldrig gillat dom innan, men nu är de diamantformade små läckerbitar som jag tydligen inte kan få nog av och det är väldigt sällan jag utvecklar akut-cravings. Så det var lika bra att ta tag i det.
Väl inne i affären ser jag att lådan med just mitt godis är snudd på tom. Alltså verkligen. Det rasslade några fattiga små bitar i ena hörnan av plastboxen och det var ju inte ens i närheten av den kvantitet jag fått för mig att jag behöver.
– De har säkert mer på lagret, sa mannen snabbt med fasa i rösten och ryckte åt sig lådan. Säkert, säkert. Jag går och kollar!
Men nej. Det räckte med att jag såg hans min när han kom runt hörnet för att jag skulle förstå att det minsann inte skulle bli mer än en handfull vad-de-nu-heter idag. Hur sugen jag än var. Men vet ni? Jag grät inte. Det är säkert! Jag grät inte och jag ställde inte till med en scen; jag sög bara heroiskt in underläppen, skakade ner de futtiga bitarna från lådan till min godispåse och gick och betalade.
Sansat, eller hur? Precis. Snart kanske man är sig själv igen.