Sen jag skrev mitt inlägg om vänlighet får jag en himla massa mail från er som har hamnat i situationer eller ställen i livet där ni känner att ni inte trivs, men där ni samtidigt inte vet vad ni ska göra åt det. Och jag förstår vad ni menar. Vad gör man när det känns som om man har fastnat? När man inte har modet att göra annorlunda? När relationen, vännerna, jobbet, vadsomhelst tar mer energi än det ger och man har förvandlats till någon man inte riktigt känner igen och någon man inte riktigt tycker om? När man har provat allt man kan, verkligen försökt, men det inte blir bättre? För mig finns det bara ett svar på den frågan:
Man tar sig ur situationen.
Nej, det är inte så enkelt men jo, samtidigt är det det. Jag poängterar fortfarande människans möjlighet att välja, hur svårt det än må vara. Nu pratar jag inte om tragedier eller situationer långt bortom vår egen påverkan, utan om de tillfällena i livet när vi fastnat och inte tror oss kunna komma loss – de tillfällena när den där lilla rösten säger det ska inte vara såhär och alla andra säger att jo, det ska det visst det. När vi väljer att lyssna på alla andra framför oss själva tills vi springer rakt in i ett brutalt uppvaknande, eftersom vi någonstans på vägen förlorat tilliten till vår egen förmåga att veta vad som är bra för oss och vad vi egentligen klarar av. Det är då det börjar bli farligt.
Jag tror att den värsta känslan för människan är utsatthet. Hjälplöshet. När hon känner att saker och ting är utom hennes kontroll – eftersom det i så hög grad strider emot det vi är genetiskt programmerade för. Vi är en tänkande varelse, en tyckande individ, och det är när vi tappar den kontakten med oss själva som den egentliga ”misshandeln” av oss själva börjar. När vi sitter på det där jobbet vi vantrivs så grundligt med, men inte gör något åt det – av rädsla. När vi sitter fast i den där relationen vi egentligen vet dog för längesen men som vi inte vågar kliva ur – av rädsla. När vi kommer hem från den där fikastunden med den där vännen vi egentligen inte tycker om eftersom hon får oss att må dåligt men som vi inte klipper bandet med – av rädsla. Och oftast är denna rädsla alltid en och samma:
Tänk om jag gör fel.
Alltid det där tvivlet. Tänk om jag gör fel. Tänk om jag inte kommer att trivas på ett nytt jobb heller. Tänk om han egentligen är mannen i mitt liv och jag kommer att få leva ensam tills jag dör och ångra mig bittert. Tänk om hon är den enda vännen jag egentligen har. Och sen ovanpå det ursäkterna; arbetet fungerar ju ganska bra ändå, jag ska inte klaga. Mannen är ju snäll och det där med kärlek är överskattat. Och vännen, hon menar säkert inget med sina kommentarer, det är bara jag som är känslig och övertolkar. Ja, ni vet. Och så stannar man kvar i situationen eftersom man inte tror att man klarar av att göra annorlunda och eftersom man låter andra berätta för en hur det borde vara eftersom man för så längesen slutade lyssna på den enda personen som egentligen borde ha en röst: du själv. Och jag vet att det är svårt att bryta upp och jag vet att det kan vara enkelt att bara bida sin tid, men det skulle du aldrig önska någon annan och därmed heller inte önska dig själv. Det gäller att komma ihåg att man alltid har två val; se situationen och acceptera den och göra det bästa av det, eller att se situationen och acceptera att man aldrig någonsin kommer att kunna trivas i den och just därför ta sig ur. Och jag vet att det är läskigt men lyssna:
Det finns många saker i livet man ska misstro, men sin egen förmåga är ingen av de sakerna.
Man kan. Jag lovar. Det kommer säkerligen vara jävligt och slitsamt och himlastormande men. man. kan. Och det handlar inte om att man måste storma in på chefens kontor nu på direkten och säga upp sig utan någon backup-plan eller något säkerhetsnät alls, men det handlar om att man (för sin egen skull) måste ta kontroll över situationen. Fatta beslutet. Oftast lättar det den värsta bördan då; när man bara har tagit beslutet att man ska göra något åt sin situation och lite i smyg börjar planera för sig själv så har man tagit kontroll över situationen och den där känslan av utsatthet har lättare att förvandlas till något annat. Ett försiktigt mod. Ett hopp. En förvåning över sin egen styrka. Och vid de tillfällena är det guld att omge sig med någon som bekräftar och speglar och säger att du kan. Har man ingen sån? Då klarar man det ändå. Det spelar ingen roll om det tar sju år från att man har bestämt sig tills man verkligen gör en förändring, för förändringen i en själv börjar direkt och det är så mycket lättare att möta vad som än händer eftersom man i sig själv vet att jag ska inte ha det såhär för evigt.
Och då och då är det skönt att påminna sig själv om det som sägs så självklart i sinnesrobönen, oavsett om man är troende eller ej:
Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan –
och förstånd att inse skillnaden.
