Det blev inte alls någon sovmorgon idag. Vi vaknade på tok för tidigt, som barn på julafton, och inte långt efter satt vi båda två intill havet och åt frukost och hummade åt allt vackert och jag har ätit så mycket vitt bröd att min barnmorska skulle förfasa sig om hon bara visste.

Idag ska vi köra den ynka milen till Hunnebostrand och strosa bland småbodarna och besöka Lantz Möbler (och försöka låt bli att tömma hela butiken, vilket inte är det lättaste) och sen blir det sväng inom loppisen vi alltid besöker när vi är här och om vi har tur finns där något vackert som får följa med hem.

Men först ska jag dricka upp min Oboy och titta ut över båtbryggorna och humma lite till, och sen ska jag försöka smälta det faktum att vi redan är 200 ”likes” på fejan. Det är otroligt!

Alltså… Västkusten. Finns det något bättre? Bara havet och kluckandet av vatten mot fendrar och det där envisa ljudet av fiskmåsar som följer fiskebåtarna in mot hamn. För mig är detta det ultimata och så finns det alltid här, fyra timmar bort med bil. Det och min pappa och hans fina fru och alla de här klipporna som fortfarande är varma nu om jag går ut och lägger handen mot dom, trots att det var timmar sen solen gick i moln.

Så ja. Himmelrike. Och en gnutta salt.

Nu är vi här! I det vackraste hemmet på den vackraste platsen och havsluften här är så tät att den nästan tar andan ur mig när jag kliver ur bilen. Det är fantastiskt.

Jag skriver mer ikväll – nu måste jag krama pappa, vänta på min bror och stirra mig snurrig på havet.

Ja, nu sitter vi i bilen i några timmar och äter jordgubbar och letar bland radiokanalerna och fulsjunger. Vädret är kanske inte det roligaste men det gör inget – när det vankas tjärade bryggor och fri havsutsikt får det regna hur mycket det vill. Faktiskt.

Herrejäklar vad skönt det ska bli.

Så var man nu där. På sista arbetsdagen. På starten till en tre veckor lång semester med möjlighet att vila upp en ganska gravid kropp, och med tid till att pussa sönder såna man tycker om. Bara fem timmars arbete och sen på väg för en rivstart på västkusten med solnedgångar och sovmornar och nyrökta räkor. Jag tror inte att jag skulle kunna vara lättare i själen än vad jag är just nu, faktiskt.

Bara en sak måste jag lära mig; att koppla bort jobbet. Jag är en av de människorna som helt enkelt inte kan koppla bort mig helt från mitt arbete när jag är ledig. Förmodligen för att jag inte ska göra det; jag är chef och som chef är du egentligen aldrig ledig. Det är väl nedåtsidan med den här typen av tjänst antar jag. Som anställd kan jag gå hem och ha semester och då lossar mitt ansvar tills den dagen jag är tillbaka och sätter igång där jag slutade – men som chef spelar det ingen roll om jag har semester och ligger på playan i en annan del av världen; allt som sker under tiden jag är borta är fortfarande mitt ansvar. Trots att jag kanske egentligen inte kan påverka det. Och för nån med kontrollbehov och katastroftänkande (mycket bra egenskaper att ha i min tjänst för övrigt) kan det vara en utmaning att nu, när jag har en mammavikarie som faktiskt går in och är fullt ansvarig när jag är borta, bara passa på att koppla loss.

Ring mig om det går åt helvete har jag sagt och det har dom lovat. Och fram tills det samtalet kommer ska jag faktiskt försöka tömma hjärnan på jag-undrar-om-de-har-tänkt-på-saker och ta de här tre veckorna för vad de är;

en chans för dom och för mig att vänja oss vid att jag är borta.