Ja. Äntligen är staketet uppe och trädgården har förvandlats till ett hundparadis. Vi har suttit ute i vårsolen och skrattat åt deras glädje och njutit av att det var just av denna anledningen vi köpte hus till att börja med; för att flickorna (och nu Sigge) ska kunna gå ut och in som de själva vill och springa precis så mycket de orkar och precis när de själva känner för det. Känslan är oslagbar.
Vuxenshoppingen gick bra, efter mycket svärande hittade jag ett par preggojeans från Vero Moda som inte fick mig att se ut som ett vrak till Barbapappa. Världens finaste man stod tålmodigt utanför och hummade och såg förstående svårmodig ut när det behövdes, och när jag äntligen hittade det enda paret som faktiskt var sköna så skyndade han sig till kassan med dom för att betala innan jag ångrade mig. Och sen tog vi en sväng in på Malmborgs och köpte en hel korg med plommon och ananas och melon och annan färsk frukt som bara låg där och såg fasligt oemotståndlig ut, och så bunkrade vi upp för kvällens middag (lövbiff med rosmarin- och timjankryddad potatis bakad i ugn på saltbädd – herrejäklar vad gott säger Bönan) och det var ungefär allt vuxet vi orkade med idag. Ett sista stopp inom djuraffären för att köpa en färgglad pelikan till Sigge och flickorna att slakta, såklart. Man kan inte komma hem utan hundpresenter i den här familjen.
Och nu är vi inne igen och är sådär behagligt trötta i kroppen och kan sjunka ner i soffan och vänta på att potatisen ska bli klar och ha beslutsångest för vilken film vi ska se ikväll, och jag går runt och tafsar mig på magen oavbrutet (ni gravida-eller-har-varit-gravida kvinnor; varför gör man det?! Det är som en reflex!) och mannen pratar med bönan på bebisspråk och undrar vad hon vill ha att äta och när han gör det skulle jag kunna gifta om mig med honom på studs för det är fasiken det vackraste jag sett.
Ja. Söndag. Veckans bästa dag.



















