Chips, lösgodis, Fringe och en varm man att vila huvudet på. Oh yes. Nu kan helgen börja.

Är precis halvvägs över Gustav Adolfs Torg när luften blir knäpptyst för en microsekund för att sedan fullkomligen explodera i en hagelstorm av rent bibliska proportioner. Stora, stenhårda hagelkorn studsar över biltak och gubbrockar och lamslår hela Malmö; folk trycker i affärsöppningar och pratar upphetsat med varann och pekar mot himlen och när även åskan tar vid går det som ett imponerat sus bland folksamlingarna. Domedagsväder? såhär på lunchen? och själv får jag svepa halsduken runt huvudet som en beduin för att kunna navigera mig tillbaka till kontoret. Nu ligger här en svans med hagel efter mig över golvet och håret klibbar blött mot tinningarna.

Mannen har, efter den lyckade värmepumpslagningen, raskt gått över till ett nytt projekt. Staket! Vi har ännu inte blivit färdiga att hägna in vår tomt och med två snabba flickor med spring i benen är det ganska nödvändigt. Så nu har han suttit och dammsugit nätet på olika former av grindar och staket och hittar maskiner man kan hyra och som gör hål i marken lätt som en plätt tydligen, och det är ju bra. Dessutom får vi besök av en viss gråhårig herre imorgon som kommer över för lite pyamasparty och sällskapande, och om det går vägen har vi förmodligen tre springglada typer som kan tänkas vilja nyttja tusen kvadratmeter tomt till lite lattjolajbans inom kort. Så den här helgen kommer nog gå åt till att baxa hem pinnar och nät och maskiner, och kanske kanske har vi ett färdigt staket snart.

Och just det; magbilder! Tro mig, så snart jag har något spännande att visa ska ni få se det. Men jag är bara på väg in i min tionde vecka idag och livmodern ligger fortfarande så långt ner att det inte finns någon bäbiskula förrän tidigast om en, två månader. Det enda som finns nu är min extremt svullna mage och inte ens i mina bästa stunder kan jag lyckas intala mig att den ser babyvänlig ut. Den är förvisso gigantisk tack vare alla uppsvällda tarmar och halleluja som pågår där inne, men den är liksom mjuk och degig och i ärlighetens namn ser det bara ut som om jag ätit på tok för mycket chips. Och jag vet inte riktigt om jag är redo att dela det med världen ännu, hrm hrm. Ni fattar.

Svåra Lena är bakis idag. Hon sitter på sin plats i en filt och luktar gammal konferensdrink och pratar osammanhängande. Tydligen var hon ute på Etage igår och träffade en polsk man i lackskor (vilket hon själv halvt förnekar – polacken alltså, inte utekvällen) och tog en runda på casinot för att spela bort lite pengar och gnugga en kines på huvudet. Detta har nu straffat sig ganska rejält och hon gäspar och muttrar om vartannat och undrar om man på något sätt kan ta tillbaka meddelanden man skickat på facebook, eftersom hon råkade skicka ett ganska obscent mail om joggare till en man hon egentligen inte känner så väl.

Själv lyckades jag snedtända på min nässprej i morse och sitter och vrider mig som en mask. Jag har nyss spenderat en kvart på toaletten med att försöka snorta vatten ur en mugg för att på så sätt kanske skölja ut helvetet, men det gick sådär. Så jag antar att jag får stå ut tills det släpper själv om någon timme. Nu har jag iallafall vatten över hela tröjan och ser ut som om jag har pollenallergi och det är ju alltid spännande.

Men nu är det snart dags för fredagsfrukost och en halvtimmes skratt och den officiella omröstningen för vad Svåra Lenas två (ännu ej inköpta) hamstrar ska heta. Just nu lutar det åt Doris och Dagmar, men vi får se. Själv tycker jag att Märit är lite klatschigt. Förslag? (Kvinnliga hamstrar).

Mannen steker vårrullar för första gången i den här familjen (preggonoja) och av någon konstig anledning är detta något som lockar de båda flickorna något enormt. Tooka, som är mer verbal i sina önskningar, sitter bredvid spisen och pratar högt med vårrullarna och husse eftersom hon vet att hon är bedårande när hon pratar och oftast brukar kunna tjuva till sig saker på det sättet. När det inte fungerar protestkräker hon lite torrfoder på köksmattan som för att säga titta bara! sånthär tvingar ni mig att äta! och återgår sen till att gasta högljutt efter vårrullarna igen. Man upphör aldrig att förvånas.

Tant kan däremot inte prata och hon är alldeles för glad för mat för att kräka upp ens den minsta torrfoderbit någonstans, så hon väntar mer tålmodigt i soffan och hoppas på att kunna se så ynklig ut som möjligt och därigenom kunna vinna smakbitar på ren sympati. Med fuktiga ögon och bekymrad min ligger hon med huvudet tryckt mot soffdynorna och sneglar på oss när vi äter. Trånande. Ja, ni ser ju själv. Svårt att motstå det där.

Men eftersom mina flickor även är välsignade med extremt, veterinärfoderskrävande känsliga tarmar så blir det tyvärr ingen vårrullefest för de här två. Efter att ha duttat av en pyttebit på en stump med papper och skakat den i en kvart får de smaka, men thats it. Och tro mig; surminerna kommer följa mig resten av kvällen. Snart ska jag trycka ner mig mellan de båda i soffan och öppna en påse ostbågar framför ett hett efterlängtat avsnitt Fringe och då blir det livat kan jag lova.

Har ni någonsin försökt äta ostbågar lodrätt mellan två salukis? Jag kan säga så mycket som att avståndet från påsen till munnen, hur kort det än må verka, måste avverkas i imponerande hastighet om du vill ha något kvar att svälja. De är sluga. De är snabba. Och de har en nos som är två decimeter lång.

Man är, i sanning, chanslös.

Ja. Det har blivit orosväder ute. Himlen är blågrå och tung och gör att hela gågatan silas i samma ljus som tonade rutor på bilar ger när man sitter i baksätet och tittar ut. Det har regnat och snöat och haglat om vartannat på förmiddagen och nu är det som om vädret tar en paus och hämtar andan och funderar på vad det ska hitta på härnäst, medan vi sitter inne på kontoret och muttrar mot de stora fönsterrutorna och värmer fingrarna under oss på stolen.

Nu börjar jag bli lite trött och funderar på att snart kanske dra mig hem och svepa filten om mig i soffan. Men inte just nu, för jag är lunchmätt och nöjd och lyssnar på Ca valait la peine och diggar med tårna under bordet, och jag har några högar av mail kvar att gå igenom. Och så vill jag se hur lång tid det tar innan Svåra Lena märker att jag kapade hennes fejankonto när hon gick på lunch utan att låsa datorn, och att hon numera har en väldigt o-Lenig status där hon stolt berättar att hon införskaffat vårens första hot pants och hur smashing hon kommer bli i dom och lite päls.

Ja. Livet på kontoret.