Mannen steker vårrullar för första gången i den här familjen (preggonoja) och av någon konstig anledning är detta något som lockar de båda flickorna något enormt. Tooka, som är mer verbal i sina önskningar, sitter bredvid spisen och pratar högt med vårrullarna och husse eftersom hon vet att hon är bedårande när hon pratar och oftast brukar kunna tjuva till sig saker på det sättet. När det inte fungerar protestkräker hon lite torrfoder på köksmattan som för att säga titta bara! sånthär tvingar ni mig att äta! och återgår sen till att gasta högljutt efter vårrullarna igen. Man upphör aldrig att förvånas.
Tant kan däremot inte prata och hon är alldeles för glad för mat för att kräka upp ens den minsta torrfoderbit någonstans, så hon väntar mer tålmodigt i soffan och hoppas på att kunna se så ynklig ut som möjligt och därigenom kunna vinna smakbitar på ren sympati. Med fuktiga ögon och bekymrad min ligger hon med huvudet tryckt mot soffdynorna och sneglar på oss när vi äter. Trånande. Ja, ni ser ju själv. Svårt att motstå det där.
Men eftersom mina flickor även är välsignade med extremt, veterinärfoderskrävande känsliga tarmar så blir det tyvärr ingen vårrullefest för de här två. Efter att ha duttat av en pyttebit på en stump med papper och skakat den i en kvart får de smaka, men thats it. Och tro mig; surminerna kommer följa mig resten av kvällen. Snart ska jag trycka ner mig mellan de båda i soffan och öppna en påse ostbågar framför ett hett efterlängtat avsnitt Fringe och då blir det livat kan jag lova.
Har ni någonsin försökt äta ostbågar lodrätt mellan två salukis? Jag kan säga så mycket som att avståndet från påsen till munnen, hur kort det än må verka, måste avverkas i imponerande hastighet om du vill ha något kvar att svälja. De är sluga. De är snabba. Och de har en nos som är två decimeter lång.
Man är, i sanning, chanslös.
Haha..stackare!
Åh så jag saknar min lilla jack russell nu..han har energi för en hel dagisklass och kan tigga som ett gäng luffare utan att skämmas. Han gillar nachosbollarna men det mesta som stinker lite snusk går ner så ostbågarna är en hit de med!
Vilken lycka ändå att kunna få äta ostbågar under graviditeten! Jag och Björn är smått beroende av dem men under tiden Kakan låg i magen kunde jag inte äta ostbågar än mindre känna lukten av dem..jag missunnade honom var båge från min ände av soffan.
Skönt att febern släppt, hoppas ni får en fin kväll och att du åtminstone får ngr bågar själv! 🙂
Fruktansvärt synd om den stackars utsvultna ,tårögda lilla stjärnan, som…….. om du frågar henne…. inte har fått nån mat den senaste veckan…..MATTE HUR KAN DU!!!
Det där med känslig mage är också ett problem hos oss. Men det är så svårt att hålla tillbaka för bedjande blickar och så blir det som det blir.
Med risk för att trampa någon på tårna -inget ont menat: Efter att ha haft en hund med mörka ögon tror jag inte det går att byta till en annan ögonfärg, eller hur ?! 🙂
Vilka fina hundar du har! 🙂 Känner igen dendär blicken! 😀 Själv har jag en Mittelspitz som jag gärna vill skaffa en kompis till. Tycker du det är mycket arbete med två hundar?
Det är absolut inte mer arbete med två än med en! Snarare tvärtom eftersom de rastar varandra väldigt bra 🙂
Heter hunden tant? Väldigt fina är de dina hundar. Tant var lite roligt 🙂
Japp, hon heter Tant 🙂
Haha! Godingar. Vi vill se Tooka prata! 🙂
Dessa pregonojjor. Konstiga saker man kan bli sugen på alltså. Min hund älskade ostbågar. Man hade ingen chans.
Snacka om att vara sugen! 😀 Nu är ju beaglen lite mindre, vilket gör att hon har ett litet handikapp…. 😉 Hade en gång en misse, som var helt otrolig….. Han lyckades vid ett tillfälle sno SMÖRGÅSPÅLÄGGET!!! Han lade bara krut på det som var gott…. Resten kunde jag få….. 😀 Han fällde diskret ut en klo, och liksom i farten råkade pålägget bara fastna JUST där…. Och så var det pålägget ett minne blott….
Ha en härlig fredag! //Carin
Åh kära nån…underbart!
Åh vilken blick…fuktiga olyckliga ögon 😉
Älskar hur du beskriver dem 🙂
Superfina hundar 🙂
Kramen
Jag älskar den här texten! Älskar, älskar, älskar! Tack!
Lucas bestämde i onsdags (ellernärenuvar) att den där halva chipspåsen som matten lämnade på soffbordet skulle konsumeras. Vem vill ha en klotrund matte som studsar som en gummiboll nedför alla två trappor till porten (och som inte orkar gå upp igen när vädret är vinthundsovänligt)? Inte han i alla fall.
Det blev äpple till matten resten av den datorlösa kvällen.
😉
Hihihi! Vilka härliga personligheter… De låter verkligen underbart roliga och underhållande. Min pappas hundar är också ärketjuvar så jag vet hur det kan vara med att inte få ha något för sig själv. Så fort man vänder bort blicken från frukostbordet är smörgåsen borta och svald i en enda stor bit… 😀