Luftvärmepumpen är fortfarande i demolerat skick här hemma. Jag säger ingenting, vadar bara över grejerna som en stork och nickar uppmuntrande när mannen sitter med pannlampan vid köksbordet och petar i saker med en skruvmejsel. Jag vet inte riktigt när Scout Valiant gick in i den här McGyver-dimman, men det har gått från att snickra ihop någon form av bänk till att nu skruva isär vårt enda dagen-runt-fungerande värmesystem. Jag har höga förhoppningar på att det här kommer lyckas och försöker låta bli att tänka på den där Harley Davidson-motorcykeln han tydligen ålderskrisköpte för en herrans massa år sen och skruvade isär bara för att sen komma på att han inte hade en aning om hur man fick ihop den igen. Nu har han hursomhelst tittat på för många avsnitt av Wheeler Dealers och bestämt sig för att dissekera luftvärmepumpen och då får han väl göra det. Huvudsaken är att han är glad.

Själv sitter jag här och stirrar på min nya iPhone och har inte en blekaste om hur jag ska få den att göra som jag vill. Men det ger sig väl. I vilket fall så ger jag snart upp och går och äter pizza istället. Känns mer konstruktivt.

Äter en subway med skagen, jalapenos och extra ost tillsammans med Svåra Lena och jag är så hungrig att jag inte ens pratar under de minuter det tar att sluka den, det är först när den är slut som jag lutar mig tillbaka på stolen, suckar förnöjt och säger:

– Så… fruktkillen?
Svåra Lena tittar skeptiskt på mig.
– Fan vad du äter fort, kvinna! Och nej; inte fruktkillen. Han är för fluffig i ansiktet.

Och så var det med den romansen.
Och nu är hon ute och köper cerat till sig själv och hallonbåtar till mig (hallonbåtar är det nya svarta) och jag sitter lunchtrött vid skrivbordet och sträcker på mig och gäspar för att vakna. Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in hur snabbt den här veckan har gått; det känns som tisdag idag – gör det inte? och imorgon går jag in i vecka nio (barnmorskan daterade tillbaka mig tre dagar) och just nu känns det som att en soffa och ett ton hallonbåtar är allt jag behöver för att uppnå nirvana.

Hur man vet att man är gravid? När man måste trassla sig loss och gå ut ur rummet när man kramar en efterlängtad sri lanka-hemkommen affärsområdeschef, för att man är två sekunder från att börja gråta och inte vet hur man ska göra för att låta bli.

Hormoner, oh yes.

Man får sköna ritualer på morgonen när man äter frukost har jag märkt. Jag har alltid missat det innan men nu för tiden möts vi i köket och morgonpussas över mannens kokande gröt (som jag alltid klöks lite åt) och han har stoppat bröd i rosten åt mig och ställt fram ost och smör så jag bara ska behöva trycka på knappen när jag är redo. Och så muttrar jag vid blendern under tiden den gör smoothie och han klappar mig på ländryggen och brödrosten skickar upp brödet i luften och flickorna sitter förväntansfulla på golvet och följer allt med blicken fallifall något skulle råka ramla ner. Och sen slår vi oss ner vid köksbordet och värmer fötterna på varandra under bordet och äter frukost tills klockan blir dags att åka och solen klättrat lite högre över åkrarna.

Och nu är jag på jobbet igen och Svåra Lena har köpt kanelbullar och arrangerat Ett Eget Morgonmöte och imorgon är det fredag igen?! och sen kommer en helg fylld av hem- och villamässa och soffliggande.

Äntligen har jag fått komma hem och byta om till fulkläderna och kasta mig på soffan och slappna av. Scout Valiant har något mycket manligt projekt igång med värmepumpen så hela vardagsrummet är fullt av maskiner och manualer och saker han nog inte vet namnet på, så medan han hummar bekymrat med det kan jag ligga platt och se på Fringe.

Visst är hon fin, Svåra Lena? När jag såg vad hon skrivit blev jag blödig igen och fick skicka trams-sms till henne och försöka tacka för alla fina ord. Det är svårt det där; att visa uppskattning. Men jag tror att det gick fram. Som ni kan se sportar jag numera ett nytt par av mannens långkalsonger medan de andra är i tvätten. Det är riktigt classy saker jag glider runt i här hemma, förstår ni. Byxor att växa i skulle man sagt om jag var ett barn. Nu är jag förvisso inte ett barn utan en trettioårig kvinna som borde ha någon form av självaktning, men jag anser att jag är ganska charmig i de där brallorna och jag är dessutom gravid och har snyggisdispens i iallafall ett och ett halvt år framöver.

Och just det! Minns ni storyn med säljaren, taket och mitt hus? Idag fick vi kopian på det brev advokaten skickat till henne och som hon borde ha idag, hon också:

”… kommer jag låta taga ut stämning gentemot er utan vidare hörande”. Ha ha ha. Åke Lindström är dagens hjälte. Och jag är säkert en hemsk person för jag tycker att det är vansinnigt roligt att tänka på att hon kanske just nu, i detta ögonblick, öppnar ett brev hon inte alls var beredd på skulle komma. Men ändå. Aj lav Åke.

Hajj alla fina!

Fick ett sms från Emma med en uppmaning om att lyssna till folkets jubel, ta mig i kragen och gästblogga. Så det gör jag då 🙂

Vackra Emma och jag träffades i december 2007 (fast frågar ni henne säger hon alltid 2002, även om jag försöker förklara att då var jag 14 och hade rakat huvud, menmen.) när hon tog in mig på min allra första jobbintervju. Jag lallade upp på ett kontor, flåsandes som en flodhäst eftersom jag vägrar hiss, och satt där och viftade med händerna och svarade helt osammanhängande på de Mycket Seriösa Frågor Emma ställde. Och blev anställd, bara sådär.

Sen dess har hon haft mig som alldeles personlig maskot och sneakat in mig på alla möjliga konstiga jobb, t.ex. har hon fått mig att hugga ved på ett Mycket Seriöst Vernissage uppe i skogen, framför djupt intresserade åskådare, haha!

Det tjusiga med Emma är att hon alltid ser det fina i alla människor, och så ser hon till att ta vara på det. Hon är hysteriskt rolig (tråkiga tisdagsförmiddagar kan det plinga till i min inbox, så har man mail från henne där det bara står ”Ditt lilla luder”. Och så en smiley på det), tar hand om de hon älskar och för mig som är velig och tvekande så är hon en fantastisk motor, säger jag ”nja” säger hon ”Do it!”.

Kommer jag in med cp-hår för femte veckan i rad (för orka gå till frisören liksom) så blänger hon på mig i fem minuter, sen har hon bokat en klipptid på lunchen för nu får det faktiskt vara nog. Och hon köper prinsessbakelser till frukost när jag fyller år, och messar mig en halvtimme innan det dyker upp hantverkare hemma för att jag ska hinna dra på en tutt-tröja (han kan ju vara snygg). Hon lärde mig att dricka rödvin och gör makalöst god lasagne. Världens bästa Emma helt enkelt!

Nu är min lunch slut (sen sju minuter, fluffiga försäljningscoachen blänger argt haha) så jag får väl lägga ner den här hyllningen nu. Men nu kanske ni förstår en bråkdel av vad Emma gör för sina vänner, och varför vi älskar henne typ en miljon gånger mer än vad hon egentligen vet. <3

Svåra Lena signing out 🙂