Sitter på X2000 igen och tittar på bilder från i somras och får en längtan efter värme så stark att den går att ta på. Dagarna på hundbadplatsen där flickorna kunde vara lösa i timmar och kasta sig i havet när de ville och skälla på pudlar och sen somna utslagna under parasollet med salt i pälsen tills det var dags att gå hem. Eller dagarna på västkusten när klipporna höll värmen från solen och mannen badade konstant och jag själv mest satt på behörigt avstånd och skakade på huvudet åt hur man frivilligt kan kyla ner sig så vansinnigt som i svenskt västkustvatten i juli.

Men hursomhelst. Nu är det fortfarande några månader kvar och jag åker tåg och är  på väg någonstans som jag brukar vara. Och snart serveras det frukost vilket preggot inte kan få för mycket av och det är ganska folktomt här inne ändå vilket innebär att dofterna är minimerade, så jag har kommit fram till att jag nog kan vara vän med SJ även när jag är gravid. Särskilt när jag har turen att må så bra som jag gjort den senaste tiden.

Men nu ska jag skapa en utbildning och kolla över lite siffror och bälja i mig en stor mängd apelsinjuice innan jag är framme och ska skaka hand och hålla möten. Hur ser er dag ut?

Ni har dom också i ert liv. De där personerna som man innerligt och sanslöst älskar; den handfull människor som man har valt att hålla nära och kalla för vänner. Så är det iallafall för mig. Jag behöver inte 200 ytliga bekanta. Jag behöver en liten skara personer som vet vem jag är. Som kan spegla mig och hålla mitt förnuft till fånga och se till att jag är precis där jag borde vara. Jag är kanske för selektiv, men det är viktigt för mig att de jag bjuder in är såna jag verkligen vill ha där. Nära.

Och varför är det så? Vad är det som gör att den lilla handfull jag har består av just dom? Det har jag aldrig funderat över innan, men det är kanske på tiden.

Nelly har jag för att jag annars inte vet vad jag skulle göra. Hon är yrvädret i mitt liv; den gestikulerande ungerska vilden med det stora skrattet och de varma kramarna. Jag tror att jag älskar henne så mycket för att jag beundrar henne. Ja. Hon har en självsäkerhet och en lättsamhet i sig själv som jag verkligen innerligt beundrar. Hon tycker fullt och fast att hon är en enastående person – och det är hon ju. Men äktheten i vetskapen om sin egen förträfflighet; det är den jag dras till. Jag smittas av hennes glädje och hennes framfusighet och jag älskar att jag aldrig behöver hålla tillbaka med henne. Vi är båda två såna som tar mycket plats men vi ger varandra utrymme och det är unikt för mig. Det och det faktum att hon är den enda jag kan gå ut och fuldansa med i timmar tills fötterna värker och nacken är fuktig av skratt.

Svåra Lena dras jag till på grund av hennes charmiga, bittra, självmedvetna person. Jag älskar hennes ironi och hennes verbalitet och jag tilltalas av att hon är så stark i att vara så självutlämnande som hon samtidigt är. Hon dömer aldrig, dömer ingen, och det är en egenskap jag värdesätter så högt. Och så är hon lite trasig och lite svår och jag har ju en förkärlek för just lite trasiga och lite svåra människor. Såna som haft det ofantligt jobbigt men som inte blivit martyrer för det utan snarare tvärtom har blivit härliga människor just på grund av det. Som valt att garva åt det istället eftersom det inte finns något alternativ – eftersom det enda andra alternativet är att förlora förståndet. Såna. Och dessutom så skrattar Svåra Lena hä hä hääää och det kan man bara inte tycka illa om.

C-O älskar jag för att han är så förbaskat krispig på utsidan, men så förbaskat liberal på insidan. Han är som en miniversion av Carl Bildt; som om man har krymt ner honom och gett honom en snitsig kavaj och gjort honom en himla massa år yngre men han är som en Oprah Winfrey på insidan. Jag älskar C-O för att han håller ordning på torpet i gruppen, för att han är sansad och stram och borgerligt väluppfostrad, men också för att han får mig att skratta så jag gråter när han är olämplig. Och så älskar jag att han, precis som Lena, inte dömer. Och så måste det nog vara i vårt gäng eftersom vi är så himla brokiga i stil och smak; när man ser oss tillsammans är det nog svårt att förstå hur det går ihop. Men det är personligheten, antar jag. Vi har samma kärna.

Och så Micke, såklart. Min sparv. Honom älskar jag för att jag inte kan låta bli. Han är ett så förvirrat, spretande, magert litet stycke man att jag bara vill stoppa honom under tröjan och säga att det ordnar sig; att allt är okey. Han pratar om saker ingen förstår och är så rolig att tiden stannar men han ser det nog inte riktigt själv. Hans humor är obeskrivbar. Han är obeskrivbar. Han är också trasig och lite kantstött men det gör ingenting alls för han är unik och jag skulle inte byta honom mot något i världen. I flera år kunde han inte säga jag älskar dig tills vi häromvintern satt på Gran Canaria på varsinn sida av bordet och övade i en vecka. Jag. Älskar. Dig. Om och om och om igen sa vi det, ord för ord, tills det inte längre var så laddat att hans tår knep ihop sig i skorna och tills han faktiskt kunde säga det utan att tappa andan.

Så, ja. Det är nog därför jag kallar dessa människor för ”mina”.
Och ni? Vet ni varför ni älskar de ni gör? Varför ni har valt just era vänner att bli era?

Äntligen! IT-fixade filmen och nu är den ute. Ni måste se det här. Jag dör. Detta är alltså från möhippan och vi är och ska lära oss Single Ladies-dansen. Vi har hållt på i en timme och nu ska instruktören dansa själv så att vi kan filma det och ha att öva till inför bröllopet. Det roliga med det här klippet är inte det faktum att det finns tre män i paljettväst med i videon (varav en även sportar en kjol). Nej. Det absolut roligaste är att Svåra Lena i sin blå-vit-randiga kjol kommer in från en rökpaus med Saba och direkt börjar fridansa hejdlöst bredvid instruktören. Barfota och engagerat klafsar hon runt där otakt som om hon är en hippie på nåt röka-på-läger i skogen och har fått order om att dansa till sig sommaren.

Man bara måste älska det.

Jag har för lite fridans i mitt liv. Så enkelt är det.

I morse, på väg till bussen, hörde jag den för första gången i år. Våren. Det var flygande gäss och fågelsång och ljudet av grenar utan frost och asfalten var torr under fötterna och luften var inte köldvass att andas. Är det inte lustigt det där? Med sinnen? Hur man kan höra något eller känna doften av något och plötsligt förflytta sig bakåt i tiden. Den ivriga fågelsången och gryningsljuset kastade mig tillbaka till alla de somrar som barn då jag var på ridläger och gick upp tidiga mornar med de andra för att hämta min ponny från betet. Hur det var vindstilla och gräset var blött av dagg och hur grimskaften hängde tungt efter oss som svansar och gjorde mönster bland grässtråna. Hur de bara armarna knottrade sig lite av kylan tills solen hittade upp över kullen och träffade oss i nacken först. Hur hästarna stod betande med hovarna i dimma och låtsades inte höra att vi kom med våra havrehinkar och morötter och kalla fingertoppar som ville värma sig under en tjock ponnyman.

Men nu är det inte sommar, än. Och jag är inte sju längre och har inte röda pikétröjor och ridbyxor som ser ut som jeans, och jag håller inte ett tvinnat grimskaft i näven. Jag är trettio och preggo sitter på en buss och fryser fasligt om fötterna trots att jag har UGGs. Men ändå. Bara lite fågelsång och lite gryningsljus och en plusgrad eller två… Ja. Idag kunde man höra våren.

Det har varit mycket idag; med sexmånadersdag och ultraljud och de där första sekunderna av hålla-andan-väntan tills hon hittade rätt utanpå magen och kunde visa upp en klar bild av ett bultande hjärta på storbildsskärmen. Och när hon kopplade om maskinen så att hjärtslagen började synas och som taggar på sin linje och hela rummet ekade av det där godstågsljudet tjofftjofftjoff som fick mig att ta det första djupa andetaget sen jag klev in genom dörren.

– Fien Baebis, nickade hon glatt på danska och jag höll med. Fin bebis.

Annars har det bara varit en vanlig dag på Världens Bästa Jobb; jag har ätit lunch med vackra Elma och skrattat åt Svåra Lena och skickat kom-heeeem-nuuuu–mail till en affärsområdeschef som varit för länge på Sri Lanka och borde pallra sig hem. Jag har ätit tonvis med äpplen och fått hiskeligt mycket gjort och planerat resten av veckans resdagar så jag vet vart jag ska var och när.

Och nu är jag hemma i soffan bland flickorna och filtarna igen och har en man som går omkring med fuktiga ögon och med Bönans första två kort i en ram och klappar mig på magen och säger mitt paraply och älskar mig.