Solen har gått ner, duntäcket ligger som ett varmt moln i soffan och vi har precis börjat se första säsongen av Fringe. Just nu finns det ingenstans jag hellre skulle vilja vara än just här. I mitt dragiga artonhundratalshus med mina apelsiner, min skäggiga man och två beniga hundar.

Ingenstans.

Det är en strålande dag så medan mannen åker för att basta och doppa sig i isvakar drar jag halsduken några extra varv runt ansiktet och ger mig ut för en promenad med flickorna. Det är sådär mellanvintervackert nu; solen står högt och värmer när det är lä, men gräset knastrar fortfarande av frost och bara ena sidan av huset står och droppar och lovar vår. Inomhus sträcker mina lagerbladsträd ut sig mot fönsterrutan och jag längtar tills jag kan baxa ut dom i trädgården och tills jag kan få ut olivträden på balkongen, men det är veckor kvar innan risken för frost är över och alla växter kan få andas utomhusluft istället.

Jag är inne i en hemmaperiod igen; jag vill slipa och tapetsera och måla om – men det enda rummet kvar att göra är barnrummet och jag har inte mod nog i hjärtat för att påbörja det riktigt ännu. Men tids nog kan jag få ge mig i kast med snedtaken och bjälkarna och trägolvet där inne och skapa det lilla krypin jag redan har målat upp inne i huvudet (men fortfarande jobbar med att ha kvar just där) och stå lycklig och färg-ner-skvätt i arbetsbyxor och bara fötter. Det finns inget bättre än att renovera och inreda och leta just-de-rätta-sakerna. Tids nog är det dags igen.

Men nu är vi tillbaka i värmen och jag ska återgå till att läsa Lennart Nilsson och försöka hitta min bönas lilla hjärtslag genom magen med fingertopparna trots att jag vet att det inte går.

Vi sov länge inatt igen, vinden har uppfört sig och lämnat fönsterna ifred och värmedynan höll temperaturen på lite-för-varmt hela natten – precis så som jag vill ha det.

Idag är det ännu en slö söndag. Vi ligger i soffan och väntar på att vakna, bläddrar planlöst i tidningen och undrar vad vi ska hitta på idag egentligen. Kanske finns det någon loppis som behöver uppmärksamhet eller en mysig gårdsbutik som behöver besökas. Eller så tar vi helt enkelt bara en promenad längs havet och ser flickorna springa och håller tummarna för att alla harar hört ryktet om Tant och håller sig borta.

Men just nu stannar vi nog kvar ett litet tag här inne, för kaminen sprider värme och en gigantisk fruktsallad väntar på bordet. Och imorgon är det måndag med för tidig morgon och en lång dags arbete, och såna dagar är alltid lättare att hantera när man har fått ligga en hel dag med huvudet i knäet på den man älskar och läsa böcker man redan läst och klia en saluki på magen.

Idag har varit en slö dag; vi har fixat med huset och ätit och motionerat Tant & Tooka, och nyss vaknade jag till liv efter att ha somnat fullt påklädd under täcket med flickorna framför ett avsnitt Criminal Minds. Obeskrivligt skönt.

Kvällen blir inte så annorlunda. Jag tänkte kapa tillbaka soffan från mannen som just nu tagit upp hela med att ligga raklång på rygg med handen på pannan som en gammal tant och läsa Camilla Läckberg. Tar vi bort ryggdynorna får man plats två om man inte har något emot att ligga trångt, och det har vi inte. Dessutom har jag två nya filmer på lager, några kilo apelsiner som väntar och en stor kanna iskallt vatten på behagligt avstånd så på mig går det ingen nöd. Och Tooka stinker vaniljyoghurt (himmelsk god för övrigt, har ni inte provat den ännu så gör det – den är som vispad vaniljnjutning på burk) sen morgonens frosseri och ligger utslagen i fåtöljen och väntar på mer. Allt är som det ska vara.

Så nu ska jag bara ta en snabbdusch för att skölja av mig eftermiddagssömnen, sen kan lördagen börja på riktigt.