Man vaknar och så ligger den där. Snön. Inte i några drivor men tillräckligt mycket för att bilda slöjor framför bilen när man kör och få mig att trumpet värma fingrarna under mig mot stolsvärmen och prata om medelhavet med längtan i rösten.

På kontoret är det halvt nersläckt och Svåra Lena äter knäckebröd så det krispar i hela lokalen och klagar på att hon försov sig igår och var tvungen att komma till jobbet i mammahår (mammahår är för övrigt den typen av hår som Svåra Lena menar att trötta fyrbarnsmammor har; de som har urtvättade tights och americasockar och foppatofflor när de går till dagis med sina barn, och som alltid har quiltade hästtäckesjackor som de inte kan stänga).

– Det är okey att ha mammahår när man har fyra barn och inte pallar, beklagar sig Lena, men jag har inga barn. Då är det inte okey att ha mammahår när det är arbetsdag och den snygga fruktkillen kommer.

Efter att Långa Max varit sjuk och borta och blabla har Svåra Lena tröttnat och nu istället siktat in sig på den försöksskäggige, äppelkindade fruktkillen som kommer två gånger i veckan och staplar upp bananer i köket. Tillsammans med Elma smider hon planer om hur hon ska skriva sitt nummer på en clementin och därigenom ro det hela i hamn, men både jag och Elma ser hålen i den planen och är mer inne på att hon själv ska ringa och ge semipornografiska förslag i form av bananskalning och kiwikonstellationer – vilket får Svåra Lena att rodna och vifta med händerna och ropa: Sluuuta! Jag känner mig som en konferens-tant! medan vi viker oss av skratt.

Ja. Här är alltså allt som vanligt.

Nu har jag legat en timme på rygg i soffan, nerklämd bredvid mannen och med Tookas huvud på magen och tittat på Fringe och blivit kliad i håret och försökt hålla mig vaken. Men nu är jag så varm och mätt och avslappnad att andetagen blivit för djupa och ögonlocken för tunga att hålla uppe, så nu tar jag min familj och mitt duntäcke och tassar en våning upp för att avsluta kvällen på en värmemadrass framför ytterligare ett avsnitt och med ytterligare cirkelrörelser i hårbotten.

Så sov gott, fina ni. Vi läser varann imorgon igen.

Har ni kommit hem? Här har jag nästan precis kommit innanför dörren, flickorna har tagit sin obligatoriska runda i huset och jag har gjort min egen lilla rutin; slitit av mig de tighta jeansleggingsen och hoppat i långkalsongerna, ätit en skorpa, nosat mannen i nacken och pratat tramsspråk med hundarna tills Tants svans åkt runt runt som en propeller och viftat en förnärmad Tooka i ansiktet.

Nu blir det mat igen; chili- och vitlökspasta med krispigt havssalt och tonvis av hyvlad parmesan. Och sen blir det till att lägga sig på rygg i soffan och kika ut mellan persiennerna på hur snön envisas med att singla ner flingor trots att jag försökt att göra en deal med vädret och förhandla till mig krokusar och jackfria dagar.

Jag har skrivit det innan – jag är en enorm vanemänniska. Jag tycker om att veta vad som väntar. Jag trivs med att ha mina rutiner som jag följer varje dag:
Fulklädesritualen på kvällen. Sista kollen på mobilen så att larmet är inställt för morgonen efter. Sovplatsritualen där vi lyfter på täcket och Tooka ålar sig ner emellan oss som ett benigt streck och Tant snurrar tre varv och slutligen lägger sig som en kringla med ryggen mot min mage. Bloggsurfandet klockan 06:05 på morgonen med ögonen tunga av sömn och håret på ända. Skorporna och tranbärsjuicen till frukost med handen på mannens hand och gäspningarna gömda i armvecket.

Har ni också såna där rutiner? Det där ni bara måste göra direkt när ni kommer hem eller precis när ni vaknar?

Det är ett nytt fenomen för mig det där. Hungern. Jag har alltid varit glad för mat med det är först sen jag blev gravid som jag på riktigt varit hungrig. Det är otroligt! Jag äter frukost (för första gången i mitt liv det också) klockan halv sju och sen knaprar jag ett knäckebröd i timmen men trots det är jag nästan svimfärdig av hunger när klockan är tio. Och det märkligaste är inte själva hungern utan snarare vad jag kan göra åt det. Hur ska jag förklara? I vanliga fall kan man ju ignorera sina hungerskänslor eller bara skjuta upp lunchen en timme om man har mycket att göra.

Det. Är. Nu. Omöjligt.

Jag måste äta. Att skjuta upp eller ignorera eller lägga på is är helt och hållet otänkbart. Jag skulle lika gärna kunna be kroppen att hugga av ena foten. Så runt tio börjar jag åla på skrivbordsstolen och snegla på klockan och sucka över hur långt det är till lunchen. Så tar jag ett päron och ett knäckebröd till. Halv elva är jag så hungrig att jag blir illamående istället så då tar jag en banan, ett glas proviva och ytterligare ett av de där förbannade knäckebröden. Och klockan kvart i tolv ger jag upp och sliter åt mig kappan, rasslar ner för trapporna och hetsar till CasaMia för en gräddig lunchpasta med paprika och kyckling.

Min kropp är inte min längre. Världens märkligaste känsla.

Det är ljusare ute, märker ni det? När jag kliver av bussen är det inte längre kvällssvart utan mer blåaktigt; gatlyktorna har slutat lysa eftersom de inte längre behövs och himlen har en nougatfärgad rand längs horisonten. Även om kylan ligger stilla över gatorna och får mig att huttra i halsduken så är det ändå ljusare – och därmed ett steg närmare värmen. Våren.

Det jag kan längta efter mest och som är det största vårtecknet för mig är dammet efter bussarna. Då vet man. När de gröna stadsdrakarna pustar ut från trottoarkanten och lämnar ett moln av damm bakom sig, då är det på riktigt varmt igen och man går med jackan under armen och lyfter på håret för att svalka nacken. Eller när man går ner till hundtranden mdd ett stort solparasoll och spenderar dagen på sanddynerna medan flickorna springer sig trötta i vattenbrynet och skäller på närgångna jack russelterriers med skägg.

Så ja, det är mycket tjat om våren nu men snart är februari över och den här vintern har varit lika ihållande kall som den förra. Och jag har tusen kvadratmeter trädgård att förälska mig i och nästan all solbränna från i somras har suddat ut sina bikinilinjer och försvunnit. Jag är inte gjord för det här klimatet – jag blir stel och blåaktig och trött. Jag trivs bäst i den torra, himmelshöga värmen; den som får mannen att trycka i skuggan och rodna på huden trots hög solskyddsfaktor och jämna dopp i havet.

Men hursomhelst. Nu blir det ljusare ute. Redan.