Natten har varit efterlängtad. Vi låg alla fyra i en hög och sov i tolv timmar, tills solen började leta sig in genom persiennen och tills Tooka tyckte att det nu fick det minsann vara nog. Så nu är jag mer utvilad än jag varit på länge och det där med att skaffa en sportbh för albatrosstuttar kan ha varit den bästa idén den här månaden.

Det är strålande lördagsväder vilket gör flickorna rastlösa. Tant spanar ut genom fönstret och solen visar tydligt på rutan var salukinosar brukar tryckas för att få bättre sikt. Tooka kör som vanligt utpressningsmetoden; hon ligger platt på fårskinnet och ger mig Den Anklagande Blicken.

När man får den vet man att det är misär på riktigt. Då är det allvar. Då är det fasligt, ogreppbart synd om henne som är tvungen att vara inne när solen värmer utanför och det finns åkrar som väntar. Det är med andra ord öken, tycker Tooka, och det är ditt fel.

Så nu blir det frukost och vakna-till-liv-kramar här hemma, sen får vi ge efter för utpressningsförsöket och bege oss ut nu när snön slutat falla och vinden tagit en paus för första gången på en vecka. Äntligen lördag, helt enkelt.

På bordet väntar ett vykort på mig och mina gravidhormoner. Det är från två väldigt efterlängtade herrar som är på resa i Australien och som saknats för mycket för länge och snart borde ta sig hem – iallafall om man frågar mig. De skriver och gratulerar till den lilla sjuveckorsbönan, hälsar till familjen, puss & kram. Australien känns med ens fasligt långt bort, och halsen fasligt ihopsnörd. Tänk att man kan längta ihjäl sig efter personer ibland.

Jag har iallafall anammat att det är fredag. Jag har intagit soffan, pizza är beställd och flickorna ligger utspridda och äter frukostskorpor så det knastrar i rummet och på dvd:n väntar tre filmer på min trötthetslättja. Här blir det inte så mycket mer idag, har längtat efter just det här ögonblicket sen jag klev upp i morse och sen de första snöflingorna bestämde sig för att singla ner och fastna i håret på mig så snart jag klev utanför dörren. Jag har gjort mig en bekväm grop här, jag och min nya sportbh, med kuddarna bakom nacken och med en Tant tvärs över benen och jag vägrar att röra mig tills det blir söndag.

Och ni? Vad gör ni ikväll?

Fredagsluncherna är alltid extra njutbara här på kontoret, eftersom vi redan ätit en långfrukost tillsammans och man egentligen fortfarande är aningen för mätt och aningen för urskrattad för att orka sig ut och hämta tillbaka något att äta.

Därför sitter jag nerhasad på kontorsstolen och pratar med Svåra Lena istället för att snabba mig ut, vi stirrar tomt på varann och fredagsgäspar med jämna mellanrum och hon har klistrat fast glitterpinnarna från Provivadrinken på sin datorskärm så de står som färgglada palmer i synfältet.

– Elallergiker? säger Svåra Lena.
– Ja?
– Hur tusan gör dom när det åskar? Va?
– Hur menar du nu? undrar jag och petar på en glitterpalm.
– Jamen… Då är det ju fullt av elektricitet i luften. Hur gör dom då? Gräver en grop och gömmer sig i?
Vi funderar på detta ett tag utan att komma på en bra lösning.
– Bha, humbug! konstaterar Svåra Lena tillslut och ser litegrann ut som en sjöpirat i sitt spretiga röda hår och dagens örontingeltangel.

Och sen tycker preggomagen att det är dags för mat så nu ska jag ge mig ut i kylan och flexa fingrarna i tumvanten och köpa mig en stor smoothie med extra allt, och sen ska jag vandra planlöst en timme och hitta mig vackra saker och njuta av att det är fredag och att hela helgen väntar.

Den går inte att förklara på något annat sätt. Tröttheten. Som om jag sovit i en grotta i hundra år men ändå inte vilat ut. På mornarna är jag tung och orörlig under täcket, jag klamrar mig fast vid Tants runda bakdel och ropar jag vill inte gå uuuupp! till mannen som duschar där nere. Och sen ser jag att han har lagt iPaden på sin tomma huvudkudde till mig, så som han alltid gör, så att jag ska slippa resa mig upp och hämta den i mörkret utan bara kan ligga kvar och morna mig bland bloggar och mail innan jag tillslut måste stiga upp ändå. Och det är kärlek för mig; en iPad på armlängds avstånd. Och då blir jag lite gråtmild istället, och sen ligger vi där – flickorna, tröttheten, ömheten och jag – tills vi bestämt oss för att gå upp.

Och vet ni? Det snöar igen. Bara tunna, glesa flingor mot bussfönstret men likväl snö och det får mig att muttra i halsduken och svära över vädrets makter. Snö var inte alls med i planeringen. Jag skulle ha varmt gräs och mjuk jord och vindar som inte blåser in utan bara lägger sig utanpå, jag hade redan ordnat trädgården i huvudet med körsbärsträd, rådhusvin och en uppblåsbar barnpool till flickorna. Men nu snöar det och det finns inte så mycket att göra åt saken mer än att omvandla vardagsrummet till ett skyddsrum fullt med filmer, färskpressad apelsinjuice, smågodis, glass och ett nersläpat duntäcke från övervåningen.

Det är ju trots allt fredag.

 

Nu är jag och flickorna hemma igen och soffan är vårt skepp; vi sitter uppkrupna under en och samma filt och låter värmen gå från deras kroppar in i mig och tillbaka igen – inte en del av oss nuddar golv och mohairen kittlar oss på hakan. Utanför är det åkerväder med kyla och blåst men här inne är det så varmt man kan få det med en öppen spis, ändå envisas vi med att trycka ihop oss- mest för att det är så skönt med närhet.

Torsdagskvällar kan vara det bästa. Det är sista anhalten innan helgen nästan börjar På Riktigt och den här gången ska vi ingenstans och med en hormontrött kropp och en längtan efter stillhet är det nästan magiskt skönt att tänka på. Jag ska bara ligga här, under filten, och dra i salukiöron och äta apelsiner och ropa älskar du mig? från mitt soffskepp istället för från badkaret, och han ska svara hela världen runt! och få mig att le mot filtkanten. Och det är ungefär det jag ska göra ikväll också.

Just ja! Någon dag snart ska jag ta fler bilder på hemmet till er som efterlyst det. Om ni inte har sett huset redan kan ni titta här så länge. Jag har övervåningen och lite smårum kvar att fotografera och jag ska ta tag i det. Men inte idag.

Idag ska jag bara leva och älska och ropa tramsigheter mellan rummen. Det andra får vänta en liten stund.