Jag behöver vackra saker idag. Pastellfärgade, pudermjuka ting med spetsar. Fjäderlätta tyger. Gamla möbler med avskavd färg, drivvedsträ, kuddar med överdrag så silkiga att de känns som moln i soffan. Sockerpudrade bakelser med yppig grädde vällande över kanten; såna man hellre äter än att komma till himlen. Ni förstår.

Men det är lite brist på sånt på ett kontor runt lunchtid i Malmö så jag äter vaniljhjärtan istället och lyssnar på Melissa Horn och längtar hem litegrann. Och så tänker jag på den blyertsgråa, på hur det kommer bli när han får stanna en helg efter att Tooka löpt klart. Och på hur fin man jag har som stod i köket igår med lockarna som ett oväder runt huvudet och sa tror du att han kan lära sig att älska oss också då? trots att han är gammal? vilket fick mig att smälta bort av ömhet för denna älskade stubbe jag lever med.

Och så tänker jag på en resa som måste bli av snart, en sån till någonstans där det luktar annat och där smoothien är gjord på färsk mango och där axlarna kan bli brunröda och strama av solen och där man kan ligga på rygg i havet och höra sandkornen klättra på varann under ytan medan saltet torkar på nästippen.

Det är den där tröttheten igen, den jag aldrig upplevt innan jag blev gravid. Den som gör mig tung och gäspande och långsam som en snigel; som får mig att vilja vila pannan mot tangentbordet på jobbet och sova en liten stund med pekfingret i luften som jag kommer alldeles strax! och med håret som en gardin över ansiktet.

Och imorgon ska det flygas till Stockholm, det är resande igen men jag slipper X2000 och alla lukter. Och jag måste ta med mig apelsiner för det är min nya craving och jag höll på att tappa förståndet igår när Pressbyrån på stationen i Linköping bara sålde bananer när det enda jag kunde tänka på var att sätta tänderna i en stor, solnedgångsgul apelsin med mjuka klyftor. Det är världsliga problem jag har nu för tiden, som ni hör.

Och vädret? Fortfarande samma blåst, samma torra kyla som letar sig in genom blixtlås och vantglipor och lämnar små små stråk av rysningar på huden. Det är för kallt nu, är det inte det? Jag tror att det behövs lite sol och lite torgvärme och torra trottoarer – några av de där första dagarna på året när man kan ta av sig jackan och ändå bli fuktig i håret närmast nacken av värme, när man köper frozen yoghurt med överdimensionerade blåbär på och går på gågator i ballerinaskor och ser på staden genom solglasögonfärgat glas. Och att få första sommaren med trädgård! Att länsa plantskolor och köpa hem fröer och känna hur jorden är varm när man lägger handen på den. Och höra fåglar och flugor och det lätta hässjandet från en varm saluki som legat för länge i solen men varit för lat för att flytta sig. Såna saker.

Men istället mailar den dalarnapigga backofficetjejen morgonmail med rubriken ”Vintern är på väg…” med den efterföljande texten ”kanske redan idag… sedan blir det kallt så det ligger kvar….” och en länk till väderkartan vilket får mig att skrika ”Sofiiiiie!!! För helvete! Livskris!!!!!” över det öppna kontorslandskapet och svära över det faktum att hon sitter för långt bort för att jag ska lyckas pricka henne med en apelsin.

Men oavsett. Idag är en dag närmre våren än det var igår. En dag närmre.

Nu har jag äntligen kommit hem och stängt dörren efter mig och kan pusta ut. Så nu ska jag göra det här ett litet tag:

Vattna mina blommor. Torka av fönsterkarmarna tills alla vinterledsna löv försvunnit. Äta apelsiner. Tända doftljus. Tillverka ytterligare en bit händer eller fötter. Läsa er. Gäspa.

Business as usual, alltså.

Jag har inte vaknat idag. Sen i morse har jag gått omkring med sömn kvar i kroppen och med trött-tunga ögon och gäspningar dolt i håret trots att jag sovit fantastiskt gott inatt på min värmemadrass och med Tant som en mjuk kringla mot magen. Jag har helt enkelt inte klivit upp ur sängen ännu, mentalt ligger jag fortfarande kvar där och sträcker på fötterna under täcket och tvinnar fingrarna om salukiöron och lyssnar på hur blåsten kastar sig mot husgaveln.

Och det är svårt att vara nypreggo när man är på resande fot och inte kan berätta det för någon. Jag åt en stadig frukost i morse och en smoothie och några bitar choklad vid tio – ändå var jag så hungrig att fingrarna skakade när det var dags för lunch två timmar senare. Alla tittade mycket imponerat på mig när jag med darrande bestick satte i mig en älgstek och två nävar ungsbakad potatis med tigersås under kortare tid än en sprinter tar ett trettiometerslopp, men jag fick bara vifta lite med handen och säga jag är en hungrig kvinna, förstår ni och försöka styra in samtalet på något annat. Och X2000 är inte optimalt, det kan jag säga. Det kränker och skakar och folk luktar så vansinnigt mycket att jag sitter med näsan tryckt mot rutan och andas genom en halsduk för att mannen framför mig luktar mintschampoo och banan.

Och nu har jag haft ett samtal med den gamle greyhoundens pappa och vi får se. Det kom fram lite mer information som jag måste ha med i beräkningarna och vi får helt enkelt börja så att han får komma hem och bo hos oss en helg när Tooka slutat löpa så får vi se vad han tycker om en sned skånelänga, två salukiprimadonnor och två nya ägare som pratar bebisspråk och matar honom med frukostskorpor. Det blir kanske bra. Vi får se.

Hur länge ska stormen stanna kvar? Inatt var det som om huset låg på bottnen av en flod; vi var omslutna av samma ljud man hör under ovädersvatten och med fingrarna snurrade om varann låg vi på rygg och lyssnade och undrade stillsamt om taket skulle vara kvar när vi vaknade.

I morse när jag klev upp extra tidigt för att hinna med tåget till Linköping var taket kvar men huset iskallt på det där sättet 1800-talshus lätt blir när det är halv orkan ute, och jag kämpade med taxidörren i vinden innan jag tillslut kunde sjunka ner på sätet bredvid en en taxichaufför med sjungande brytning och de längsta näshår jag sett.

– Du bor här? frågade han och tittade skeptiskt ut över åkrarna.
– Ja, här bor jag, erkände jag och trixade för att få på säkerhetsbältet.
– Mmmmm… Här är ju vackert på sommaren, men på vintern?! Fiii helvete!
– Ja, jo, lite så, höll jag med.
Han smackade deltagande och klappade mig på axeln innan han la i backen och började manövrera på grusvägen.
– Vi kan svänga där? frågade han och pekade på MF´s gräsmatta, och det hade ju varit en höjdare.

Men nu sitter jag här på X2000 igen och gäspar i armvecket och försöker förbereda mig på en dag av möten och funderar på om människor som har tre hundar och en bebis kan anses vara vettiga.