Är inne hos Michelle och rumsterar runt när jag snubblar övet ett inlägg med texten ”vart går din drömresa?” och hjärtat håller andan medan hjärnan visar diabilder i ilfart; stillbilder av vågor med modigt skum på toppen, solbrända fötter i blekt sand, tallrikar med färskskuren frukt. Den där känslan varje semestermorgon när man tar stegen på kakelgolv mellan sängen och balkongen för att dra isär mörkläggningsgardinerna för att se vilket väder som mornat sig medan man sov. Ni vet.

Det är Solresor som söker en resereporter och som undrar var man vill åka. Jag klickar, letar runt, fastnar för bilder. Tänker att Chaniakusten ser ut att vara snällt mot vintertrötta fingrar och kalla skulderblad. Man skulle kunna andas där, få håret strävt av salt och gå promenader på kringelgator där klockorna stannat och där asfalten håller solvärmen fånge långt in på kvällarna.

Så kom igen, ni som har bloggar. Dröm lite med mig. Tänk om du vinner och får doppa tårna i havet i Maj! Vart vill du åka?

Taxichauffören vet inte vart Ropsten ligger, vi tar halva Stockholm runt med mig hängandes mellan sätena för att försöka peka vägen, han kör som en kratta och jag skrattar när jag fastnar med foten i bilbältet och nästan rasar ner i knäet på honom men han säger nej nej det gör inget och hjälper mig upp med ena handen.

Ibland glömmer jag bort att jag har bott här, men så snart jag är tillbaka är vägarna bekanta och känslan den samma igen; jag är lockad av butikerna och vattnet och hur folk vet vilken sida av rulltrappan man ska stå på – men det är också allt. För mig är det här numera en stad att besöka, inte att leva i.
Det är kallare här, såklart, jag får knyta kappan närmare om mig och kylan kittlar i näsan men luften är hög och det är gnistervackert och återförsäljarna möter mig utanför porten med yllekramar och stampande fötter och snart har jag en kopp varm choklad i handen och då är det mesta okey. Jag trivs här; det finns den där pulsen jag skrev om tidigare och en av ägarna har de längsta ögonfransar jag sett och är lugn som en duva i rörelserna och det gör mig alltid trygg och nästan sömnig inombords. Och nu är det bara två timmar till, sen blir det taxi till Bromma och flyg till Malmö och sen är den lockiga där igen med färsk lax och räkröra och en hand på min mage.

Den lockiga släppte av mig utanför flygplatsen och hans skäggstubb fastnade i min jacka när han lutade sig fram och la pannan mot min axel och jag skulle gärna suttit kvar sådär ett tag i morgonmörkret och halvsovit och funderat över vem alla taxibilarna väntade på, men han hade ett jobb att köra till och jag hade ett flyg att passa så det det gick inte.

Malmö flygplats är inte direkt LAX, det är folktomt och sömnigt vid den här tiden på morgonen och det enda som hörs är surrandet från städmaskiner och klirret av glas från de som tömmer diskmaskinen i cafeét. Just nu sitter jag själv vid gaten men det kommer snart att fyllas på av långa män i kostymskor som låter klick klick klick när de går och äldre herrar med papparock och dagens industri. I vanliga fall brukar jag ha sällskap så att jag kan sitta och fnittra mot affärsområdeschefen eller prata lägenhetsköp med produktchefen, men inte idag. Jag har däremot med mig apelsiner! Man lär sig.

Snart är jag iallafall framme på Bromma och ska försöka stoppa en taxi och bege mig ut till en återförsäljare jag tycker väldigt mycket om och som har ett kontor fullt av puls och skratt. Det blir min dag idag; flyg, möten, flyg hem igen. Och ni? Vad ska ni göra?

En skål Vienetta med kopiösa mängder seg kolasås, två apelsiner och en halvtimmes slöslumrande framför Mad Men är planen för ikväll. Sen kan jag ta en dusch och gå och lägga mig mellan duntäcket och värmedynan som en trött liten boll medan Tant buffar runt för att hitta en bekväm plats och mannen visar film på iPaden.

Imorgon blir det upp tidigt igen men just nu finns det inte så mycket mer än den där skålen glass och en älskads hand på min mage.

Klart att vi har plats för en till. Det kan ju vem som helst se. Men inte just nu, för Tooka måste löpa klart, och här hemma sjunger Damien Rice ”The Animals Were Gone” så jag får rysningar, stormen har lugnat sig lite och mannen sticker in huvudet och frågar om han får använda min tandborste till att rensa avloppet i vasken. Så det är nog bäst att jag går och ser efter vad som pågår egentligen.

Men plats? Det har vi.