På flickornas förra dagis fanns en ponnystor, blyertsgrå greyhoundhane med silverstänk i skägget och trötta leder. Tant älskade honom – de delade bås och varje gång han hade hunnit komma innan henne och stod där och väntade så ålade hon sig fram längs golvet och lät som en ko av lycka. Och han; han bara stod där med stora runda ögon och lät henne fjanta sig och tog emot de strykningarna över huvudet man hann med att ge honom.

Jag började också fatta tycke för den där pensionären; mest för att Tant var så uppenbart förtjust och jag älskar att se dom glada – men också för att han hade något värdigt och väldigt snällt i sig som lyste igenom de låga svansviftningarna och de tålmodiga hälsningarna, och jag sa till hon som hade dagiset att om hans husse och matte någonsin skulle fundera på att göra sig av med honom så skulle de ringa mig. Och idag gjorde dom det.

Så nu sitter jag här och är så vansinnigt förbaskat sugen på att plocka in en äldre herre i mitt hem och ge honom en fin livstid på det han har kvar. Ge honom plats i soffan för sina trötta leder och låta honom sova i Carpe Diem och framförallt få se hur Tant skulle bli till sig över att få ha honom nära. En vinthund mer eller mindre gör egentligen ingen skillnad. Nu är det ju bara så att han är en ponnystor vinthund som jag inte riktigt vet hur jag skulle få plats med i kombin, och jag är en nygravid kvinna. Timingen är inte perfekt.

Men samtidigt. Han är en gammal belevad herre med ont här och där. Och jag har 140 kvadratmeter villa och mer fårskinn i soffan än vi själva kan täcka. Och vi kanske är lite tokiga människor som har för många hundar och sover sked med salukis men om det är något vi kan så är det att älska våra djur och är det något man behöver när man är gammal så är det väl just det. Kärlek.

Även om man är en gammal greyhound.

Det är något med doften och värmen i en salukikropp som gör mig alldeles yr och fjärilsfladdrande. Jag får helt enkelt inte nog. Och ibland blir det kärleksattack! och jag lägger mig över dom och snosar i pälsen och stoppar in fingrarna under deras öron och pratar kärlekstrams tills Tooka får nog och går.

Salukiattack. Måste upplevas.

Är omänskligt hungrig på lunchen så jag smiter ut lite tidigare och slinker in på den där italienska krogen som alltid är i full kaos och som har stans bästa pasta just för att den är gjord med kärlek och eftersom varenda en som arbetar där är italienare ut i fingerspetsarna och ropar svordomar åt varann över borden.  Jag älskar det.

Så nu har jag fått en stor portion kolhydratsladdad pasta med stråk av vitlök och basilika och hela kroppen är eftermatstrött och lat, och jag halvsitter på skrivbordsstolen och njuter av att vara gravidmätt samtidigt som jag strölyssnar på alla kontorsljuden (telefoner, klackar, skratt, låga samtal) och ler åt en säljare som är inne i en ivrig diskussion med en kund som tydligen har en förkärlek till katter.

Ska ni göra något särskilt ikväll? Hos oss blir det nog bara lite extra god middag och under skrivbordet lurar en present jag hittat till mannen; annars inget. Vi spenderar redan kvällarna på det bästa sätt jag vet och jag är så vansinnigt bortskämd med det att jag inte riktigt kan komma på något annat jag hellre skulle vilja göra. Om jag får mat och en påse godis och en varm famn att slösova i framför oändliga avsnitt av någon tv-serie, med hans andetag mot min panna och hans fingertoppar mot mina under filten, så är min lycka gjord.

Mer behövs inte.

Ovädret har legat kvar sen igår; hela natten har rutorna pressats inåt av vinden och alla fyra har legat under dubbeltäcket och lånat värme av varann; Tant och Tooka närmast fönstret, sen jag i mitten med armarna om en salukikropp och längst ut mannen med armarna om mig.

– Vad det blåser, har det mumlats mot min nacke och jag har hållt med.

I morse var det outhärdligt svårt att gå upp, det gamla trägolvet är iskallt mot bara fotsulor och flickorna är så lockande varma där de ligger kvar och andas tungt med bara en tass eller en bit av en nos utanför täcket. Men det är bara att göra det, bara att bita ihop och svänga benen över sängkanten och dra sig ner till köket där mannen sitter med ena benet under sig och läser sydsvenskan och äter yoghurt och tittar upp på mig där jag kommer hasande med morgonhår, mumlar liiiivskriiis och gnuggar sömnen ur ögonen. Men han skrattar bara och kramar mig varm och berättar att han brett fyra inte-kräka-skorpor med ost, frågar om jag vill ha tranbärsjuice och säger att jag är finast i världen trots att det inte känns så.

Och nu är jag på jobb, med mina albatrosstuttar, och gäspar så det låter hoooooooo och skrattar åt hur Svåra Lena åkt undergångsbuss idag med en man som trodde att stormen och Nostradamus hade ett och annat med varann att göra.

En vanlig måndag, alltså.

Åh jag är så tråkig! men jag njuter aldrig mer än av det här; söndagarna måndagarna tisdagarna – alla dagar! i soffan i det där hemmet man älskar att stänga dörren om sig i med magen full av polkachoklad och med handen i armhålan på någon man inte längre kan vara utan. Det är så jag får gåshud där jag ligger under filten med salukihuvuden på magen och suckar ååååå det är så mys-igt! till mannen som fnittrar genom näsan och säger vad bra älskling och stryker mig över pannan tills det flimrar framför ögonen av avslappning.

Bara det.