Vad är det konstigaste ni någonsin fått utstå för att få ett jobb? Det kan kanske verka som en märlig fråga men på bussen in i morse satt jag och funderade på alla intervjuer man har varit på, alla dessa rekryteringsprocesser som blivit längre och mer invecklade ju högre upp man har kommit och som tillslut har kulminerat i någon slags bisarr röra av pengaslukande aktiviteter.
Jag har inga problem med anställningsintervjuer, snarare tvärtom. Jag älskar dom, älskar den där känslan jag har i magen när jag går in i ett rum med en eller flera intervjuare – älskar att stänga in all den där nervositeten och osäkerheten så att den verkligen inte syns och sen sitta där; lugn och självsäker och se folk i ögonen och skratta och prata sakligt när nerverna egentligen rasar inombords. Men ibland hamnar man på intervjuer med väldigt märkliga frågor (Kan du översätta: ”Jag äter krabbkaka med min moster” till engelska, tack? Och säg det gärna med glad röst!) eller där man sätts i märkliga situationer (sitt i det där rummet och måla en teckning är du snäll, vadsomhelst som faller dig in) men värst har nog ändå varit rekryteringen som gjorde att jag fick det där prestigejobbet och flyttade över halva Sverige till en bidrottning och till en ort där det inte gick att andas.
Jag trodde aldrig att jag skulle få det. Det var en Riktigt Vass Tjänst på ett stort, väletablerat, gammalt bolag med anor och jag var ung och, om man jämför med de som sökte, relativt oerfaren. Jag hade inte hunnir jobba i 30 år som de andra, och jag hade ingen högskoleutbildning. Det enda jag hade var mitt CV, mina utmärkelser, mina goda referenser och det jag faktiskt arbetat mig till. Just därför tror jag att jag tog mycket av det som hände med ro.
Efter några mycket märkliga intervjuer (sex stycken för att vara exakt – en rekryterare, den andra rekryteraren, den första igen, marknadschefen och Bidrottningen och Bidrottningens kompis som väl egentligen inte hade något med saken att göra men som mest var med för att det kunde vara ”trevligt” om ”han också får säga vad han tycker”) så var det bara jag kvar i processen. Men märkligheterna var inte klara där. Efter alla dessa intervjuer var det nämligen dags för En Psykiatrisk Utvärdering.
Nej, jag skojar inte. Jag har fått göra mängder av personlighetstester på såna här rekryteringar, men detta var något utöver det vanliga. De flög mig till Stockholm till ett stort bolag på en dyr adress som var specialiserade på chefsrekryteringar och där fick jag spendera 8 (?!) timmar med att göra de mest bisarra saker ni kan tänka er. Och här ska man komma ihåg att jag är en extermt analyserande person, jag har lagt så många timmar i terapi att jag inte ens orkar räkna – eftersom jag är intresserad och jag tror att alla mår bra av det och stundtals har jag helt enkelt behövt det, och detta har gjort mig till vad jag nog vågar påstå vara en extremt självmedveten person. Jag vet vem jag är, varför jag är så och hur jag reagerar. Hursomhelst.
Dagen börjar med att jag får hälsa på en psykolog som tar med mig in i ett sterilt rum. Det är så utstuderat avskalat att jag har svårt för att hålla mig för skratt; inget hänger på väggarna och det enda möblemanget består av ett skrivbord i 50talsmodell med en stol på respektive sida av bordsskivan och med en penvässare (den gamla sorten man vevar på) strategiskt placerad bredvid några papper med tomma bildrutor på – inget annat. Förutom nån form av grunka som snabbt skulle visa sig vara ett Defence Mechanism Test, DM-testet. Det är en metod som uppfanns någon gång på 20-talet och som tydligen ska ”hitta gömda lager” i mitt medvetande. Och nu börjar det roliga. Jag får sätta mig och titta i grunkan (den påminner om ett microskop) och där visas en bild i bara bråkdelen av en sekund. Psykologen ser förväntansfull ut.
– Vad ser du? säger hon.
– Va?
– Vad såg du? Hon pekar på grunkan med sin blyertspenna. Där inne?
– Ja, alltså…. Det gick väldigt fort?
– Just det, nickar psykologen. Men vad såg du? Rita vad du såg i den tomma bildrutan där.
Den här gången pekar hon med blyertspennan på papperna med tomma bildrutor som ligger bredvid mig.
– Jahaaaaa…? säger jag och försöker komma på vad tusan jag kan ha sett på den där millisekunden. Psykologen väntar tålmodigt.
– Rita och berätta, säger hon uppmuntrande och pekar på bildrutan igen. Rita och berätta.
Och där sitter jag sen, i en kvart, och tittar på bilden en microsekund i taget. Efter hand visas bilden längre och längre och man får en chans att uppfatta mer och mer – men bilden byts också ut med jämna mellanrum för att skapa förvirring.
– Okey, så det är ett barn och en vuxen? säger psykologen. Hur gammalt är barnet skulle du säga? Hm? Rita nu. Okey… Och nu tittar vi igen! Vad ser vi? Hur gammalt är barnet nu då? Mhm… Och den vuxna? Är den vuxna en man eller en kvinna? … Vad har den vuxna personen för sinnesstämning? Skulle du säga? Mhm…. Rita det där. Rita det.
Och jag behöver ju knappast vara Einstein för att klura ut vad hon är ute efter. Nästa övning är dock ännu värre och där har jag riktigt svårt för att hålla mig för skratt för det känns inte riktigt okey, det känns som om jag är skickad tillbaka till något slags tvivelaktigt experiment på sextiotalet och jag har enormt svårt för att respektera deras yrkesstolthet när man låter folk göra såntdär och kallar det för vetenskap:
– Sätt på dig de här! säger psykologen och ger mig något som nämast kan liknas med ett par googles; det är glasögonliknande saker som sitter tight runt hjässan och som har rödvita virvlar istället för ögonglas. Nu kommer jag att starta virvlarna så att det snurrar och sen kommer jag att stanna dom igen. Och när det slutat snurra för dig så vill jag att du säger stopp, okey?
Okey? Så där satt jag och tittade på de snurrande virvlarna och bet mig i kinderna för att inte gapskratta och psykologen satt på andra sidan skrivbordet med ett stoppur i ena handen och en snurrstyrningsmojäng i den andra, och så startade och stannade hon snurrandet och klickade på sitt stoppur när jag sa ”stopp” och förde noggrant ner tiden i sitt lilla block.
Och så fortsatte dagen med det ena experimentet värre än det andra. Jag fick rita cirklar och göra intelligenstest och skriva ord som beskrev mig och när 8 timmar äntligen var slut gick jag därifrån och undrade hur i helvete någon kan tycka att det där är bra. Jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar det måste ha kostat att ha mig där! Men värst var nog ändå att alla chefer på bolaget jag skulle börja på hade gjort samma sak och tyckte att det var enastående! och att de lärde sig så otroligt mycket! om sig själva. What?! Det enda psykologen gjorde i slutet var att säga tillbaka alla de saker om mig själv som jag redan hade berättat för henne (Så du är skilsmässobarn? När skilde sig dina föräldrar? När du var två? Mhmmmm, ja jag kan ju se här att du hade det väldigt jobbigt en period när du var två år, det ser jag här). Eller hur.
Och detta är nog det absolut märkligaste jag varit tvungen att göra för att få ett jobb. Och det är ganska skrämmande. Egentligen.
