Och så var den tillbaka. Vintern. Inte i lika rasande tempo och inte på lika dåligt humör som sist, men tillräckligt för att kasta blötsnö i ansiktet på de som framåtböjda försöker ta sig an gågatorna och tillräckligt för att det där vinandet ska lägga sig tillrätta bland tegelpannorna på taket och få mig att undra om elen verkligen kommer stanna kvar den är gången också.

Men nu är jag hemma iallafall, inlindad i samma trötthet som igår och med en gäspning på gång i mungiporna vad jag än gör men huset doftar precis så som det ska göra och filten är varm och på magen har jag ett helt lager med böcker som mina fingrar inte kan sluta bläddra i, och maten står på spisen och Scout Valiant är nyklippt och är inte längre så Valiant och familjen MF har gått från att fylla i hål i vägen med grus till att förväntansfullt titta ut för att se om det inte kan bli dags att skotta snart igen, ändå. Men snön bara kommer, den stannar inte kvar. Både jag och marken har bestämt oss för att det nog räcker med ett kort besök trots allt.

Så ja, på alla sätt är det fredag och för mig väntar en helkväll av lättja och kolhydrater. Och ni som inte fått nog av bröllopsbilder kan se flera här, både från dagen innan själva bröllopet och under förberedelserna och festen,  i ett album jag (ödmjukt nog) döpt till Århundradets Bröllop.

Ta hand om er.

Ja jag vet. Det är tidigt. Men jag kan inte låta bli att snegla lite på barnkammarsaker och få gåshud av att kanske, kanske få möjligheten att inreda ett helt nytt rum med vackra krokar, ljuvliga tapeter, leksaker och vimplar. Redan nu har jag en tjock mapp på datorn med öronmärkta saker och mannen fotograferar artiklar med sin telefon så snart han snubblar över en tapet som får oss att säga ”å!” eller en vintageinspirerad gåstol som får hjärtat att stanna en liten stund. Saker som den här fantastiska lampan från TAJ som får mig att klappa datorskärmen och vilja köpa den nu trots att det betyder otur och att vi absolut inte ska:

Eller den här urtjusiga gåbilen som är vacker bara i sig själv och som säkert är precis lika rolig som den är snygg:

Men det är sånt som får komma sen, om vi har tur, och jag är på tok för skrockfull för att köpa ens den minsta lilla sak – men snart, så fort det är mer säkert, då ska jag släppa på alla hämningar och frossa i de vackraste saker jag kan hitta för att skapa ett vintagemjukt barnrum att leva i.

Snart.

 

Varje fredag samlas hela kontoret runt långborden i köket och äter frukost i en timme och skrattar och pratar om vad vi ska göra i helgen och retar Svåra Lena för att hon har fobi för disktrasan, och det mumsas fruktsallad och Proviva och skagenröra på nybakat bröd – och av alla mornar man kan öppna dörrarna och kliva in på kontoret så är denhär den bästa.

Imorgon tar jag och mannen bilen och åker till västkusten för att andas lite hav och gå på klippor och ha saltvindar i håret och redan nu längtar jag så mycket att det liksom kittlar i fingertopparna. Nu var det lite för längesen jag träffade min pappa och lite för längesen jag fick doppa fingrarna i havet på jakt efter blånande musslor; och hela kroppen saknar det (och kameran saknar det!) så det blir en välbehövlig paus.

Men just nu ska jag återgå till min väntande fredagsfrukost och mina högskrattande kollegor en liten stund, innan det sista arbetet måste göras så det kan bli fredag på riktigt igen.

Hela dagen har jag längtat.

Sen jag gick upp i morse med kakaduafrisyr och kuddskrynklor, sen jag satt på bussen på vägen till jobbet och koncentrerade mig på att inte må illa, sen jag suttit vid skrivbordet och gratulerats för bra resultat, sen jag gick på lunchen och blev festivalblöt i regnet, sen jag väntade på bussen på vägen hem bredvid en kvinna som sjöng för sig själv, sen jag hämtade upp flickorna från hunddagiset och fick svansviftande salukikärlek i korridoren.

Sen dess.

Och nu är jag äntligen hemma och soffan är randigt inbjudande och tjockisjeansen har bytts ut mot fullångkalsongerna och två salukisar ligger som kommatecken under filten och strax, alldeles snart, ska jag få chilistarka nudlar med entrecote och så många Snapples som jag och Alva orkar dricka, och mannen doftar skog på halsen när jag kysser den och det enda han säger är ”finaste du” och låter mig ligga kvar där, i min torsdagsdimma, medan han tänder öppna spisen och berättar om hur han saknar musik ibland när jag inte är nära.

Det är den där tröttheten som kommit över mig idag, den där dova, tunga som gör att jag gäspar med hela ansiktet på möten tills billingchefen lutar sig fram över bordet och stoppar en penna i munnen på mig och säger ”sov kvinna!”och ler med ögonen. Och Vackra Elma som stryker mig över ryggen när hon går förbi och frågar om jag vill ha något, vadsomhelst, och jag säger tack men nej tack men ändå kommer hon med något sött som jag faktiskt är sugen på och så lämnar hon en grön tygkasse med Vänta Barn-Böcker vid mitt skrivbord och viker in öppningen så det inte ska synas.

Och affärsområdeschefen dansar indiandansen för mig och lovar att köpa mig en iPhone och då kan man inte så mycket mer än att sätta händerna för ögonen och skratta men ändå, trots detta, har jag längtat sen i morse efter just det här.

Att vara hemma.