Okey. Nu kommer ett inlägg med alldeles för många bilder. Men jag kom på att jag inte berättat nästan någonting om hur det var när vi gifte oss i somras, och det var ju ändå ett halvårs kaos i mitt liv där jag förvandlades till Martha Stewart fast version Riktigt Jäkla Galen och där all min tid gick åt att komma på och hitta och leta och fantisera och sammanställa och skratta och gråta. Det var, utan överdrift, en av de absolut jobbigaste perioderna jag haft rent planeringsmässigt – men också den absolut roligaste. Jag skulle göra om det imorgon om det var så. Tio gånger om.
Till att börja med får jag nog berätta att jag hade ett riktigt DIY-bröllop. Jag är en såndär prestationsmänniska som ser det som ett nederlag om jag bara lejer ut det minsta på andra. Jag. Skulle. Fixa. Allting. Själv. Och det kan jag kanske inte rekommendera till andra, men nu var det så och det fanns inget som någon kunde göra för att det skulle bli annorlunda. Jag hade bestämt mig för att inte ha ett ”traditionellt” bröllop. Det skulle vara i kyrkan, men det andra ville jag göra på mitt sätt. Jag satte ett Mycket Viktigt Tema på hela bröllopet som var Edith Piaff möter en näve fåglar och ett swingband och en gammeldags cirkus fast Stolthet och fördom-versionen och det hör ni kanske att det låter aningen rörigt och kanske inte så värst traditionellt, men allt jag gjorde och allt jag köpte var enligt detta Tema.
Jag köpte hem runt 300 fåglar från ebay, inte riktiga naturligtvis, men hundratals talgoxar och duvor och mesar och sparvar och mer exotiska sorter till mina bordsdekorationer. Istället för blommor på borden köpte jag magnoliagrenar som stacks ner i gamla krukor och pyntades med pärlor, fåglar, smutsrosa blommor och fågelburar. Bakom mig och mannen stod två hela magnoliaträd, de också vildsint pyntade. På borden, mellan krukorna, ställde jag kakfat överfyllda med pastellfärgade marshmallows; jag strödde vita dun och fjädrar överallt, la slingor av pärlor och flygande tefat i mjuka färger blandat med glasen och porslinet.
I taket hängde jag upp tygvimplar och julgransbelysning som gick i formen av ett cirkustält, och på bilden till vänster ser ni min ”Lär känna gästerna”-lösning; det var spelkort med titeln Jaha, och vem fan är du? där varje person hade sitt eget kort med en beskrivning om vilka de var samt vilket civilstånd de hade. Dessa kort satt jag och tryckte hål i och trädde upp på ringar för hand och det är ytterligare en av de sakerna jag inte skulle rekommendera.
Eftersom vi höll bröllopet på västkusten hade vi skaldjursbuffé och det var himmelskt. Och som bordsplacering hade jag små fågelbon på varje tallrik, där det låg vaktelägg och ”pins” som jag hade hittat en tjej i USA som tryckte upp. Så varje person hade en rund pin (ni vet, en sån på en nål) med sitt namn, någon form av fågelfigur samt en titel (exempelvis ”Hustru” på min). På så sätt kunde dom sätta fast den på kavajslaget eller klänningen och sen hade man skött ”vad heter du”-momentet för resten av kvällen. Och just det! Jag var till och med så manisk att jag gjorde egna etiketter till vattenflaskorna! Jisses.
Och följet då? Jag hade tre kvinnliga tärnor och en manlig. Svåra Lena, Vackra Nelly, min lilla sparv Micke och så mannens syster; Marie. Alla, inklusive Micke, hade buketter i handen och jag hittade en hysterisk gaypride-randig fluga till Micke (ännu oklart huruvida han är gay eller inte, vi har inte riktigt benat ut det ännu han och jag) som han bar för att den var Festlig! utan att ha en aning om vad den stod för och i hans bröstficka stoppade jag en undulat (inte heller den levande). Till Marie, Lena och Nelly hade jag låtit tillverka varsin tiara som representerade dom som person. Svåra Lena fick en med döskallar, katter och fuck you-fingrar på, Nelly hade krabbor, snäckor, magnoliablommor och tre ringar på sin och kära Marie… tja, hennes kan ni se nedanför. Titta noga. Hon fick även siffran 22 i guld på sin vilket står för det mått hon hade hos skräddare på nipple till nipple. Hysteriskt.
I kyrkan hade vi strösslat ljusblå rosenblad längs med gången och jag hade gjort vindsnurror med pastellfärgade band och fäst dom på bänkraderna istället för blommor. Även programmet hade jag pimpat till så att det mer passade Temat. Min klänning? Jag köpte sju innan jag äntligen fick rätt uppsydd; en sval och lätt sak som var naturlig nog för att jag skulle vara bekväm i den. Har ni känt på riktigt bröllopsklänningar? De väger ton!
Jag ville ha en glad vigsel så låtarna vi valde var därefter. Vi hade ”quelqu’un m’a dit” som spelades medan alla satte sig, jag gick in till ”Here comes the Bride”, sen var det ”My Girl” med The Temptations, ”Halo”, ”Det smartaste jag gjort” av Bo Kaspers Orkester och så gick vi ut till ”I Cant help myself” av Four Tops. Jag älskade det! Hela vigseln stod jag och smådansade med och skrattade och det var så otroligt kul att se glädjen hos de som lyssnade.
Jag bara älskar de här korten på följet! Det är så humoristiskt tydligt vilken sida som är mannens och vilken som är min. Yin och yang:
Fantastiskt. Det görs för lite karatemoves på bröllopskort över lag.
Och så tror jag att vi avlutar med det mindre vackra kortet, det som alltid får mig att skratta:
Ja, det var det. Den roligaste festen i mitt liv, och den största händelsen på en och samma gång. Det absolut bästa rådet jag kan ge till de som planerar bröllop är; glöm inte fotografen. För guds skull. Det är Mikael Stiller som tagit alla bilder här ovan och utan honom vet jag inte vad jag skulle gjort. För man drabbas, i sanning, av en black out. Jag minns så fruktansvärt lite av den dagen, och tack vare honom har jag fått ögonblick tillbaka. Dessutom – all denna tid och energi och allt du lägger ner på denna dagen… Det enda du har kvar sen är korten.
Fin kväll på er allihop. Nu kräver preggomagen varma mackor med tonvis av aromat.
