Det är några som har frågat hur det egentligen kom sig att jag blev med saluki. Det var såhär att jag var utan hund för första gången i mitt liv och hade precis flyttat till annan ort med min dåvarande och varje dag kände jag att det var något som fattades. Bara de små sakerna; som klor mot parkett, eller känslan av att ha någon där – även om de bara ligger i soffan och sover eller sitter bredvid en i köket när man lagar mat så är det faktiskt ett enormt sällskap (trots att det bara är gamla människor som säger så). Så jag bestämde mig helt enkelt för att hund fick det bli och den här gången hade jag länge suktat efter vinthund eftersom jag älskar den typen av personlighet som vinthundar har; det där kattlika, eftertänksamma. Det selektiva. De kastar sig inte över vem som helst som de mer slampiga labradorerna, eller hetsar upp sig så mycket som de ivriga settrarna till exempel. Om jag ber dom göra något så tänker de först efter om det är värt det (= hur mycket godis lockar jag med?) sen väljer de att lyda eller inte. Även om det kan driva mig till vansinne ibland så är det ändå det jag älskar. Och så det där mjuka, milda som finns hos salukisar; jag behöver sällan höja rösten och när jag gör det blir de genast låga och ber om ursäkt. Jag behöver aldrig bråka.
Tooka kom först. Henne hämtades vi hem från Boden och den kvällen satt jag på en gala och längtade ihjäl mig efter att få komma hem, aldrig har några timmar känts så långa, och när jag väl kunde slänga upp dörren och kasta mig på golvet för att hälsa på henne så satt hon bara där och glodde på mig. Anklagande. Och just den minen kör hon fortfarande med då och då, när hon vill påpeka att jag minsann hamnat i onåd. Som när jag har lämnat henne på pensionatet över natten, eller låtit henne gå i regnet för länge. Hon är min svåra, surmulna, älskade lilla benget.
Och Tant? Trots sin storlek är hon sex veckor yngre än Tooka. Henne hittade jag hos ett underbart herrpar i Nacka och hon var tjock och glad och alldeles förtjusande och jag tänkte att äsch vad tusan, en till mer eller mindre gör ingen skillnad och så tog jag med henne hem och har aldrig ångrat mig en sekund. Hon är verkligen hund. Där Tooka är sur och introvert är Tant sorglös och svansviftande. Så länge Tant får mat och kärlek är Tant nöjd. Svårare än så är det inte.
Och mannen då? Han var inte van vid hund. Ni ska komma ihåg att han är lika förnuftig och nykter som jag är fladdrande och flummig; hans liv innan mig var en lång måndag fylld med blodkorv, bastubadande, golf och väggar man inte fick spika i. Innan mig hade han aldrig levt med någon annan och jag och mitt liv kom litegrann som en … chock, kan man nog säga. Han hade aldrig pratat om känslor, han visste inte vad hans mål i livet var och han förstod inte vitsen av att säga jag älskar dig till personer som stod honom nära. Där han var uppväxt till att vara en stram akademiker var jag uppväxt till att vara en analyserande amazon i gummistövlar. Helt plötsligt fanns där en kvinna som tände doftljus och spikade upp tavlor och rufsade till honom i håret och spelade Damien Rice – och inte bara det. Hon kom med två stycken håriga hundar som inte bara ströp självständigheten utan ovanpå allt skulle sova i sängen! Det hela var mycket förbryllande och definitivt svårt att vänja sig vid. Men jag försökte att ignorera det så gott jag kunde och flyttade in en dag när han var på jobbet (ja han visset om det) och låtsades inte höra när han förfasade sig och tvingade honom att äta saker han verkligen tyckte om på andra dagar än lördagar och frågade varje dag, hela tiden om men vad vill du? i livet? och inte bara det; min pappa startade deras relation genom att luta sig tillbaka, korsa fötterna över varann och fråga Vad är kärlek för dig, Markus? eftersom han är min pappa och det är så vi gör.
Och bit för bit slappnade han av, bekymmersrynkan som hade växt fast i 29 år slätades ut, håret blev längre och rörelserna mjukare. Och hundarna? De avgudar honom. Han har nu funnits i deras liv i snart två av deras tre år och han har nästan blivit fjantigare än vad jag är. Särskilt med Tooka. Hon är hans baby.
Och så var det alltså när jag blev med saluki. Nu är de en lika självklar del i mitt liv som att andas.
Jag och Tooka har fastnat i soffan framför Top Model och mannen sitter snällt med magen som huvudkudde och i min egen mage blandas bebe med imponerande mängder efterrätt, Vienetta, kolasås och salt. Jag mår faktiskt helt okey nu, har inte varit illamående på några dagar sen jag kom på att frukost och salt löser det mesta. Till och med yrseln har lagt sig, det är bara albatrossbrösten och den svullna magen som skvallrar om att något är på gång.
