Japp. Här är vi just nu; i soffan. Som ni kan se är vi Väldigt Upptagna. Flickorna är i full fart med att vara salukis och att ta all plats så att jag får liksom lirka in mina ben under och emellan för att tillslut ligga varmt och bekvämt.
Och jag? Jag tillverkar det centrala nervsystemet just nu. Tror det kommer hålla mig sysselsatt ett tag.
Det är viktiga grejer vi håller på med en söndag som denna, förstår ni. Jorå. Viktigt, viktigt.
Här är lite bilder från gårdagens dop. Fina Linda här är en av mina äldsta vänner; vi gick i mellan- och högstadiet tillsammans och åkte buss till landsbygdsdiscotek och drack vin i skogen och pussade pojkar vi inte borde. Det finns nog ingen jag har hittat på så mycket skit med som tillsammans med henne; hon har varit med på de där ”första” av de flesta ögonblick som händer i den tiden av livet och sånt försvinner inte oavsett hur mycket man åldras eller flyttar ifrån. Och nu har hon alltså skaffat sig en Märtha och en man som ser lite ut som kungen och tillsammans har de flyttat in i ett hus med vita knutar i en ort ingen känt till sen innan, och ändå är hon fortfarande likadan – precis som jag hoppas att jag är.
Och efter dopet och en fantastisk trerätters och många skratt åkte vi vidare hem till mamma för ytterligare en middag och en chans att pusta ut lite i soffan.
Och nu är vi äntligen hemma igen och två sällskapssjuka flickor har blivit upphämtade från pensionatet, så nu väntar äkta salukitid i soffan och en stor skål med vadsomhelst som är salt och som får tiden att stanna.
Nu är vi framme hos mamma efter världens finaste dop och jag har precis ätit kvällens andra middag och dagens fjärde häxvrål och sitter nu utslagen i soffan med en valptuss i knäet och ett glas mineralvatten på soffbordet.
Tack för alla tips om illamående. Ni är så fina. Jag ska beta av allt på era listor från ingefära till åksjukeband och propp i ena örat tills jag hittat något som funkar. Jag har inte bjudit på exorcistkräkis idag dock, jag har bara haft sällskap av den där konstanta känslan av att vara aningen på lyset och väldigt åksjuk.
Jag fick provsnusa på Märtha idag också och det kändes så overkligt att jag snart kanske kommer ha en egen sån liten ostkakedoftande sak att älska. Jag förväntade mig nog att jag skulle bli mer berörd av att ha henne i knäet men jag bara betraktade hennes ljusa små huvudfjun och förundrades över hur små hennes fingrar var mot mina, och även om jag ansträngde mig att känna efter om det kändes annorlunda att hålla i bebisar när man själv är gravid så märkte jag ingen skillnad mer än ett litet stråk av rädsla bland allt det varma, mjuka.
Nu ska jag äta glass och dricka varm choklad trots att jag är så mätt att strumbyxorna sen länge är kasserade och det inte finns något rum för djupa andetag.
Nu är vi halvvägs mot Alvesta, det är sju underbara plusgrader ute och jag sitter nedhasad i passagerarsätet och konstaterar att tighta strumpbyxor INTE är the way to go när man är gravid och mår illa som om man åkt något som snurrar.
Först blir det dop, sen stannar vi till inom mamma på vägen hem och äter en efterlängtad middag och sover där. Runt åtta brukar jag vara omänskligt trött nu för tiden så det ska bli skönt att slippa tre timmars bil ikväll.
Hoppas ni får en dunderlördag!
Tänk. Det syns inte, ännu, bara ett linne och ett par tokfula långkalsonger jag snott från mannen och inte kan vara utan. Men där inne händer det en himla massa saker och det känns. De senaste två dagarna har jag känt mig väldigt gravid, innan dess har det mest varit smygande saker. Som hur jag plötsligt reagerade på hur mycket allting luktade. Alla på bussen luktade, maten luktade – jag kände till och med doften av mig själv vilket jag aldrig reagerar på annars; schampoot, parfymen, tvättmedlet. Jag kunde en dag inte längre dricka vattnet som står i en karaff i kylen, det jag halsar litervis av i vanliga fall – jag tyckte att det smakade All Världens Avskum och sköt det ifrån mig. Då började jag fundera lite, men trodde ändå inte. Gravid? Inte jag. Och sen det mest påtagliga:
H-U-N-G-E-R-N.
Jag är som en svältande kvinna i nöd. I kanske en och en halv vecka har jag varit besatt av mat. Och då menar jag verkligen besatt. Om jag inte får mat på momangen när jag är hungrig så blir jag inte bara rasande utan får även världens lägsta blodsocker och börjar skaka i musklerna. Jag måste äta. Jag äter så mycket att inte ens min magsäck hänger med och sen ligger jag på rygg i soffan och stönar ”hööööööö” för att jag är så mätt att jag inte kan röra mig. Och det är ingen Anna Skipper jag har där inne, det ska jag säga er. Hon vill ha feta, salta, starka, mastiga maträtter och en helvetes massa chips på det. Hon kräver det. På vägen upp till Göteborg fick jag tvinga in Gustav på Burger King klockan 10 på morgonen för då tycktes det att det var dags för en whopper pepper. Klockan tio! Det här kommer inte sluta bra. Jag kommer vara den trindaste preggot i Malmö, utan konkurrens. Jag ligger i soffan och ropar ”Ääääälskling, jag kommer sluta som Jabba The Hut! Vad skrattar du åt? Det är inte rooooligt!” och tittar med fasa på allt jag tryckt i mig. Jag hoppas att detta är en fas och att det går över annars kan det aldrig någonsin sluta väl.
Sen har vi yrseln. Jag är konstant småyr, ungefär som när man är åksjuk eller har druckit för mycket tequila och måste ligga med ena foten i golvet för att det ska sluta snurra. Men det är ju okey. Det kan jag ta för laget. Vad jag däremot har svårare för är det som kom igår; kräkmaratonet. På jobbet! Inte okey. Jag började känna mig allmänt dreglig och illamående runt åtta ungefär och sen började det roliga – jag fick så obemärkt som möjligt ockupera en av toaletterna, sätta på kranen på full speed och sen hulka som en katt som försöker få upp en hårboll. Först trodde jag att det berodde på att jag inte ätit frukost ännu, men efter att motvilligt tryckt i mig en fralla med ost och avslutade det hela med ett (ogenomtänkt) glas apelsinjuice kände jag att så uppenbarligen inte var fallet. Katthulkande igen. Och sen var det möte med ledningsgruppen och jag hade precis krälat på toalettgolvet och skickat sms till mannen med ”älskling, du måste kunna skriva ut något vadsomhelst bara det inte är skadligt, jag måste ju kunna jobba” och jag fasade för att låsa in mig i konferensrummet med alla. Jag såg framför mig hur jag skulle exorcistkräkas i en papperskorg framför vice VD:n samtidigt som jag viftade avvärjande med ena handen som ”fortsätt ni, bry er inte om mig, jag är snart klar här”, men det gick bra. Jag klarade mig. Och på eftermiddagen släppte det och jag kunde komma hem och äta brutala mängder nachos med extra chili.
Det är väl det som har kommit hittills. Tack och lov har jag världens bästa man som låter mig använda honom som huvudkudde och som i sömnen mumlar ”jag har lagt skorpor på nattduksbordet” när jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och funderar på att gå upp. Och då ska väl det mesta gå.