Ja, så är det. 5 veckor gravid. Är jag. Och jag vet att man inte ska berätta och jag vet att man ska hålla det tyst tills ”det kritiska” är över men jag har försökt och det går inte. Hur ska jag kunna skriva? Om jag inte kan berätta? När det här är allt som upptar mina tankar och mitt liv just nu och är det enda jag vill dela med er.

Och om det nu skulle hända att det lossnar och jag inte längre är gravid, då får jag dela det med er, det också. Då får vi ta det då. Men nu? Nu är jag fem veckor gravid och håller på att tillverka ett hjärta. Förstår ni?!

Tar en tidig lunch och småspringer genom duggregnet för att hitta en doppresent till Märtha och när jag står där i leksaksbutiken och svettas i min vinterjacka och är fredagsyr och lite ur gängorna så får jag ett sms från Camilla, min kollega som precis suttit i samma möte som mig;

”Du är så himla bra, Emma!”

Bara sådär. Och med ens blev fredagen mindre regnig och jackan mindre varm. Och när jag kommer tillbaka på kontoret har jag fått världens finaste mail från någon som läst min blogg och bara ville berätta att den gjorde henne glad. Och så går jag in här där ni finns som små vitamininjektioner överallt och då blir det så himla påtagligt; man borde slösa mer med uppmuntran. Man borde bli bättre på att ge komplimanger och att röra vid folk och säga ”du är bra”, för det gör en sån enorm skillnad i ens liv. Och man borde bli bättre på att säga tack.

Så tack allihop. För att ni är så vansinnigt fina. För att jag helt har sluppit alla arga, bittra, upprörda kommentarer som jag vet att många andra får. För att ni engagerar er. Och för att tack vare er har jag lusten att skriva – varje dag.

Vaknade upp till oväder i morse, trädet utanför sovrumsfönstret lutade sig mot husgaveln som om det ville in och regnsmattret låg tungt mot fönsterrutorna. Det är något med att bo så nära havet, det är som om vinden får extra kraft av de öppna åkrarna och liksom tar sats innan den träffar huset – takpannorna glider mot varann i protest och balkongdörren gnisslar av trycket. Men sålänge taket ligger kvar och så länge strömmen fortfarande fungerar kan jag njuta av ovädersmornar, särskilt när jag får ligga med Tooka på armen och andas in hennes utluft och ha en älskad som sömnigt rör på sig vid sidan om.

Svåra Lena och jag stod huttrande vid busshållsplatsen och ropade till varann för att överrösta vinden och tydligen är hon den enda tjej med piercing som Max har kysst och tydligen tycker han om det och i förrgår satt dom på Möllan och drack vin och uppfann ölsorter och pratade om livet, och imorgon ska han följa med henne på HemmaFest hos Mathilda och därefter vete gudarna hur det ska gå. Men hon har små rosor på kinderna när hon berättar och hon lovar absolut att eventuella framtida barn ska bli uppkallade efter mig.

Idag är det fredagsfrukost på jobbet, så i köket blandas skratt med klingandet av tallrikar som dukas fram med all världens pålägg och om en kvart trillar alla in och sen fylls kontoret av en himla massa människor man tycker om och fredagen får precis den start man önskar.

Så var man äntligen hemma igen, i huset som doftar tallbarrsljus och timjan, bland vattensugna växter och två flickor som ser ut som containerfynd efter kvällens karatematch på åkern och med ens är det som ett nystan av trötthet och lugn lägger sig i magen.

Nu ska jag fixa varma mackor med alldeles för mycket chili på, sen blir det en uppskivad ananas och den där älskade magen som sitter på den långhåriga, lockiga mannen jag gift mig med och som fungerar så hiskeligt bra som huvudkudde. Nu är det Världens Bästa Torsdag igen.

Nu har vi lämnat Skövde och är på väg tillbaka hemåt igen, det är en såndär tråkig väg mitt ute i ingenstans där man hamnar bakom lastbilar och svär åt fartkameror. Jag roar mig med att äta häxvrål och dricka Loka Vattenmelon och försöker låta bli att räkna timmarna tills jag kan komma hem och soffhänga med två kelsjuka flickor och en efterlängtad man. Det är fortfarande uppladdat med mängder av Criminal Minds och i kylen väntar Snapples och bara tanken på en öppen spis och ett duntäcke i soffan gör mig yr av längtan. Det finns nog inget skönare än att längta hem.

Och imorgon är det fredag! Sen väntar en hel helg med sovmornar, långfrukostar och loppisbesök. Jag har möbelrenoveringsabstinens, nu var det på tok för längesen jag räddade något gammalt skåp eller någon ranglig stol och la några timmars kärlek på att få det som jag vill. Och på lördag är det dop för Märtha; min gamla skolkamrats förstfödda, så det blir roadtrip till Växjö med ett litet stopp för brunch med mamma på vägen.

Men nu suckar Gustav av uttråkning så nu får jag återgå till underhållningen.