Jag är nog ganska öppen och tillitsfull som person. Eller inte nog, jag är det. Jag tror fullt och fast att alla människor är goda tills motsatsen bevisas och jag trivs med det förhållningssättet till världen eftersom jag avskyr att vara bitter och eftersom jag inte vill gå runt och förvänta mig att bli blåst – för det skulle ta mer energi än jag är beredd att slösa. Och jag har ganska generösa gränser med vad jag tycker är okey att man gör mot varann.

Men.

När någon väl kliver över den gränsen, när någon försöker blåsa mig eller behandlar mig på ett sätt jag inte tycker om eller utnyttjar mig eller vadsomhelst; då blir jag ingen trevlig person. Alls. Jag är, och detta skäms jag för, en extremt långsint och extremt hämndlysten människa. Jag tänder till på allt jag har och sen hamnar den personen i min lilla svarta lista och därefter är inget sig likt mellan oss igen. Jag sparar på oförätter som andra samlar minnen.
Tack och lov händer detta inte så ofta med personer i min närhet, men man möter ju då och då personer utanför sin direkta sfär som inte vet vem du är och som på något sätt tror sig veta att de är smartare än du. Och det är något av det absolut värsta jag vet. När folk underskattar mig. När de tror att jag är dum i huvudet och att de kan komma undan med vadsomhelst. Då ser jag svart och sen kan jag driva saker hur långt som helst på ren principsak.

Som kvinnan vi köpte vårt hus av. Under köpeprocessen började taket läcka in på ett ställe hon tydligen haft problem med tidigare och det skrevs in i ett tillägsavtal att läckan skulle åtgärdas innan vi flyttade in. Såklart. Vem köper ett hus som läcker utan att göra avdrag på köpesumman om det är tänkt att man ska fixa det själv? Nä just det. Hon tar dit en firma, pekar på ett ställe hon tycker verkar lämpligt (vid en igenlagd dörr) och säger ”där läcker det, täta där” vilket firman gjorde. Allt frid och fröjd trodde vi, men när vi bott i huset i tre veckor och första regnet kom så läcker taket fortfarande in i vardagsrummet. På exakt samma ställe. Och det är nu det börjar. Vi hör såklart av oss till mäklaren och säljaren och menar på att läckan ännu inte är just åtgärdad med tanke på att det.. tja… läcker in fortfarande så fort det regnar. På exakt samma ställe. Det känns ju ganska solklart vem ansvaret ligger på. Men nej; säljaren har dragit på det här sen oktober och idag fick vi svar på vår skriftliga reklamation med ”nej, det står i tilläggsavtalet att jag ska täta vid igenlagd altandörr och det är det jag har gjort”. Wtf?! Och här tar mitt tålamod slut. Från början har vi sagt att vi struntar i alla följdskador som uppkommit på grund av läckaget men nu jäklar. Nu kommer den hemska personen i mig fram och jag ska dra det här så långt jag bara kan, på ren princip. Skit samma om det tar tre år. Nu ska vi hitta den grymmaste fastighetsadvokaten som finns på den dyraste adressen i Stockholm och sen ska vi stämma arslet av henne. Och om det visar sig att det är tilläggsavtalet som är så pass amatörmässigt utfört att vi inte kan klämma henne på ett tak som inte läcker; ja, då ger vi oss på mäklaren, som har utformat avtalet. Det är ju därför man använder sig av en mäklare; för att avtalen ska vara korrekt utformade. Och jag blir så hämndlysten att jag inte bryr mig det minsta om ifall den rättsliga processen kostar lika mycket som det skulle göra att själva fixa ett nytt tak – det är den där principen igen.

Och det är säkert dumt. Man borde kanske bara sucka och tänka äsch vi bråkar inte och vända andra kinden till. Men nu är jag en hämndlysten, ond människa och nu ska jag och mina principer ställa till med ett helvete.

Har ni det bra? Jag har precis kommit tillbaka till hotellrummet, slängt mig tvärs över sängen och godnattpratat med mannen. Jag är så mätt att det nästan gör ont, jag och Gustav övergav ett regningt Göteborg för en timmes thaimiddag som var enastående, sen småsprang vi till biopalatset och såg Little Fockers och åt de där fyrkantiga chipsen som man domnar i munnen av och som låter så mycket när man tuggar dom att man inte hör något annat.

Filmen? Den var… roande. Precis som ettan och tvåan. Det fanns några tillfällen när man skrattade högt, men annars var det mest småfnissande och pinsamheter. Men nu ska det bli vansinnigt skönt att ta ett långt Grand Hotellbad och flyta bort kontorsdoften ur kroppen. Först måste jag bara se klart Mauro & Pluras Kök eftersom Världens Finaste Winnerbäck är med och eftersom jag får gåshud bara jag hör honom, och gåshud på onsdagar har man alldeles för lite av över lag och när han sjunger får han små, små gropar under kindknotorna av förlägenhet och den blygheten hos någon så rödhårig och ordvis kan vara det finaste som finns.

Vad gör ni?

Var inne hos Malin och hon skriver om det där med att åka tillbaka i tiden, att om man kunde det – vad skulle man då säga till sig själv? Om något? Och det fick mig att fundera.

Det finns säkert mycket saker man skulle kunna säga. Jag skulle kunnat åka till 1994 och säga åt mitt fjortonåriga själv att det inte är en bra idé att färga håret med vattenfärger och att grönt inte är min färg. Jag skulle kunna föreslå att jag borde sova mer på det där lägret jag ska på, att jag inte ska lyssna på Eric Clapton i en vecka och att den vackra pojken med de buskiga ögonbrynen inte är från Irak utan ifrån Norrköping och att jag ska tillvara på tiden för att jag kommer minnas hans namn, fortfarande, sjutton år senare.
Jag skulle kunna åka till 1995 och berätta att den korta anarkisten med de smala slipsarna, han som har manschesterbyxor, inte kommer att göra att jag kommer över Min Första Kärlek fortare. Alls. Och jag skulle kunnat berätta att vänskapen med Marre och Emma är en av de finaste jag någonsin kommer få uppleva och att den där kvällen när vi kör en kundvagn hem under stjärnhimeln och sen däckar i Emmas rum till ljudet från thekokaren är en sån kväll jag för alltid kommer skriva om.
December 1997 kunde jag säga åt mig själv att för helsike! njut av detta, kvinna! och sen tvinga mig själv att memorera varenda liten sekund av den veckan när båten plöjer genom västindien, när huden är svidande av solen och jag är ung och vacker på det där sättet man bara kan vara när man är sjutton och har aftonklänning varje kväll och fnittrande åker vattenskoter på dagarna i djupblåa hav med en hel fartygsbesättning som röker Marlboro Lights, håller din hand i svala taxibilar och visar stränder du aldrig mer kommer se.
1998 kan jag mellanlanda i Stockholm och tala om för mig själv att man inte borde leva på ett japp och 21 cigaretter om dagen, att jag ska skriva mer i min röda dagbok och att jag inte borde vara så mån om att bli äldre eftersom det kommer alldeles för snart vara dags för att önska att jag var yngre igen. Jag borde kanske säga åt mig själv att det inte är en bra idé att förälska mig i min chef, även om han har stålbågade glasögon och ser ut som en groda, och att jag inte borde oroa mig så mycket för tillslut kommer han ändå att sitta där i mitt kök, full och utklädd till zombie, och sen vara min sålänge jag vill det (vilket inte blir särskilt länge). Jag borde kanske också höja ett varnande finger för mannen på Liljeholmstorget; han som ser lite ut som George Clooney men vars likheter slutar där, och säga att jag borde strunta i den där dejten eftersom han ärligt talat är för gammal och ändå bara kommer spendera kvällen med att visa mig för sitt ex, blanda RedBull-drinkar i sitt kök och dansa till Barbara Streisand och sen kommer ringa varje dag i två månader trots att jag struntar i att svara.

Och jag kanske borde dippa ner här och där i tiden och säga det går över eller det gör inget eller du är okey, jag lovar och stryka mig själv lite över ryggen när det behövdes, jag borde kanske sagt åt mig själv att ta det lite lugnt, att inte känna så mycket, att lägga mer tid i skolan och mindre på att sitta på cafeér och skriva dagbok –

men samtidigt… Nej. Jag skulle kunnat säga en himla massa saker till mig själv vid en himla massa tillfällen i mitt liv; men vill man det? Egentligen? Alla ögonblick har kanske inte varit perfekta men de har varit mina och just därför vill jag ha dom kvar. Det är så jag har levt och därigenom blivit den jag är som nu skriver den här texten och är glad över att det varit precis så som det varit. Ändå.

Det här är produktchefen. Gustav. Folkpartisten. Såhär road är han av att behöva ha en Burger King-hatt på huvudet medan jag ålar mig av skratt och försöker ta kort med mobiltelefonen. Han förstår inte riktigt det roliga i att han sitter där, krispig, och blänger på mig. Det gör jag.

Nu är vi lite utanför Båstad ungefär så det är inte så värst långt kvar. Vi ska besöka systerkontoret och jag ska sitta där och jobba medan Gustav har teknisk utbildning och imorgon åker vi till Skövde och håller utbildning där också. Det var längesen jag var uppe i Götet så jag tänkte passa på att smita inom lite butiker ikväll, ta ett långt bad på hotellrummet och äta en god middag. Kanske gå på bio. Vad finns det att se? Kan ni rekommendera något?

Nu ska jag sätta igång ett Spotifyquiz och hetsa Gustav en timme till.

I morse testkörde jag locktången jag fick av mannen. Som bekant är jag inte så haj på det där med att fotografera mig själv, så jag har lyckats få med trappan, bjälken, lampan på ovanvåningen, kameran och ett förnster istället för mig själv på alla bilder och de här var det enda jag fastnade på. Om det finns någon som har heta tips på hur man lyckas med det här konststycket så skulle jag bli väldigt tacksam för det slutar alltid med att jag får håll av skratt och kramp i armen. Sist slutade det ju till och med att kameran gick sönder nästa dag.

Nu är jag på roadtrip igen! Jag och produktchefen är på väg till Göteborg, han kör och jag pratar för mycket och envisas med att slå på sitsvärmen och tyst räkna hur lång tid det tar innan han kommer på det. Mycket roande.