Såg just ”I rymden finns inga känslor” och är nu sådär larvigt varm inombords som man bara blir av riktigt bra filmer; den är liksom ontskön och vacker och bräcklig och man kan inget annat än att älska den.

Nu ska jag ställa mig i duschen lite för länge och värma upp mig sen ska jag tvinga mannen att köra oss till godisaffären så att jag kan bunkra upp med ohälsosamt mycket lösgodis och fler Snapples eftersom det tydligen är den senaste tidens craving efter mangon och ananasen och majsen som jag haft en period nu. Jag brukar fastna i något en vecka i taget men nu är det ju nästan löjligt. Snapples är bättre än energidrycker och cigaretter iallafall (trots att Mad Men får mig att överväga att börja röka igen).

Och så har jag såklart två stycken flickor som den senaste timmen demonstrativt har blängt på mig och som jag nog inte kan ignorera länge till. Mot havet, med andra ord.

Vaknade upp till en dag jag alltid ska komma ihåg (berättar senare) och det är en av de där mornarna jag älskar att bo i hus, eftersom solen ligger släpande över åkrarna och tre rådjur spatserar på grusvägen utanför. Det är en oslagbar utsikt.

Nu ska jag äta långfrukost, värma mig vid öppna spisen och se fram emot ikväll när vackra Elma kommer över för att dricka vin med mig och Svåra Lena och bara prata en massa saker man inte har tid att prata om när man jobbar. Svåra Lena fick sin kyss igår, förresten! Hon slapp både att bli tacklad av vakterna och att ge Långa Max en dansk skalle eftersom han helt sonika böjde sig ner och kysste henne först. Och nu är han i Göteborg över helgen och hon är förälskad. Som det kan bli.

Men nu väntar mjukt bröd och vansinnigt illaluktande ost på mig så nu ska jag leta upp mina duntofflor, hämta in tidningen och förbereda mig för en lördag.

Jag fick en fråga om jag inte kunde tipsa lite om hur man får bättre självkänsla. Jag vet inte om jag är rätt person att göra det, jag är ingen 100 procent förankrad kvinna, men det sägs ju att alla råd är bra utom de dåliga så jag ska väl ge det ett försök iallafall.

Yrkesmässigt kan jag känna mig vansinnigt kompetent och starkt och eftersökt och det gör jag den största delen av tiden och jag njuter av det. Men jag har också dagar när jag sitter i ledningsgruppsmöten och tänker Herregud! När ska de genomskåda mig? och biter nervöst på naglarna, jag har kvällar när jag maler problem runt runt tills jag till och med drömmer om dom. Men dessa tillfällen är tack och lov få jämfört med de andra och min yrkesmässiga självkänsla har jag nog ärligt talat bara byggt på ett sätt:

Fake it till you make it.

Det är sant. Jag fick mitt första chefsjobb när jag var 24 och där satt jag helt utan personalerfarenhet och skulle ta över en avdelning med 40 säljare och jag hade inte den blekaste aning om hur man gjorde. Inte den blekaste. Och jag var livrädd. Men jag blundade och jag hoppade rakt ut med huvudet före och någonstans vågade jag öppna ena ögat lite och se att jag inte hade slagit i botten. Jag lärde mig och jag hittade nya sidor av mig själv och efter ett tag var det jag en gång var så skräckslagen inför den mest naturliga saken i världen, så som det alltid blir tillslut. Man måste bara våga. Och så gör jag fortfarande; om det finns något jag vill göra så övertygar jag mig själv och alla andra om att jag kommer att klara av det galant. Jag har suttit på anställningsintervjuer och haft ett godståg innanför revbenen av nervositet, men mitt leende har varit stort och med lugn röst har jag, utan att tveka, sagt att jadå! det är inga problem, det där kan jag. I värsta fall får man googla.

Mitt andra tips är nog inne på Fake it till you make it-spåret men är mer riktat mot dig själv. Man måste fake it till sig själv också. Hjärnan är ett så fruktansvärt kraftfullt verktyg – om du tror att du kan så kan du. Det är faktiskt så. Men du måste gnaga in det i dig själv, hela tiden, utan avbrott. Du. Är. Din. Egen. Pr-konsult. Ingen annan kommer att promota dig gratis, det är den hårda sanningen och vem ska berätta hur bra du är om du inte gör det själv? Så gör reklam för dig själv, till dig själv och till alla andra. Är du duktig på något? Säg det! Är du inte så duktig? Fake it! Nu handlar det ju inte om att du ska fejka att du kan köra bil om du inte har körkort eller något annat livsfarligt; men om du hävdar att du är duktig på att prata inför folk till exempel och du beter dig som om du verkligen är det – tja då kommer du vara det. Men om din osäkerhet, den som alla har, lyser igenom så kommer andra att lättare se den, de också.

För vi är varenda en precis lika rädda för saker och ting, vi är bara olika duktiga på att dölja det.

Och det sista rådet jag har för att skapa sig yrkesmässig självkänsla är nog att slipa på språket. Läs, läs, läs. Gå retorikkurser. Titta på duktiga talare. För om du kan det – då kommer du att kunna övertyga vemsomhelst om att du är vadsomhelst. Nu är jag brutalt ärlig men jag är inte särskilt allmänbildad egentligen. Jag kan inte ett skit om geografi, jag är dålig på världsnyheter och jag har noll intresse för politik. Men det jag har det är mina ord. Och tack vare att jag är så duktig på att prata så vet jag att folk uppfattar mig som någon som har koll på läget – när jag egentligen inte har det. Och på min förmåga att prata har jag kommit längre än jag någonsin skulle annars och jag uppfattas som bra mycket smartare än jag egentligen är.

Och den andra självkänslan, då? Den som rör kroppen och utseendet och vem man är som person? Ja, du. Det där får man nog slita med tills man dör. För självkänsla är ett arbete, man måste jobba för det. Jag har varit fruktansvärt kroppsmedveten genom åren och det försvann egentligen inte helt förrän jag gifte mig. Det är säkert. Då kunde jag för första gången i mitt vuxna liv börja äta det jag älskar varje dag och tänka vad spelar det för roll? egentligen? Nu har jag säkert lagt på mig något kilo (har ingen våg, tycker att det är djävulens verktyg och inget gott kan komma ur att skaffa sig en) men sålänge jag är lycklig och hälsosam så vad spelar det för roll? Visst, jag kanske var fyra kilo lättare när jag bara åt knäckebröd men var det värt det? Inte alls. Fy tusan att vara hungrig och sur hela tiden. Då väger jag hellre fem kilo mer och är glad och njuter av att leva. De kilona är oviktiga. Och om jag ibland trillar tillbaka och får lite panik så brukar jag trösta mig med att om jag ville så skulle jag kunna loosa de där kilona på någon månad och sen är det inte mer med det. Och de vackraste kvinnor jag vet är de som faktiskt utstrålar att de känner sig vackra, även om det låter som en klyscha. Jag är snygg ändå. Tycker man inte det finns det andra att välja bland istället.

Det här måste vara det längsta inlägg jag skrivit. Men jag vill avsluta med att säga att min självkänsla för vem jag är som person bara har byggts upp av att leva. Det är så det är. Att leva och att omge mig med människor som speglar mig och stärker den jag är. Jag orkar inte slösa min fabulösa energi (wink wink) på människor som får mig att tappa fotfästet, jag vill lägga den på de som snarare gör mig mer grundad. Jag letar efter folk som inspirerar mig.
Och så har jag en nyfikenhet på mig själv som göra att jag vänt ut- och in på mig själv hundra gånger. Jag är inte rädd för att må dåligt längre eftersom jag vet att det inte är någon fara. Genom att leva har jag satts i situationer jag inte skulle önska, men jag har överlevt dom och genom att göra det har jag bevisat för mig själv att jag klarade det. Jag kan. Vad är det värsta som kan hända, brukar jag tänka, och så kan jag komma på en hel drös med smaskiga hemskheter. Och så väger jag dom i huvudet en efter en, dränker mig i känslan, och inser att jo – jag skulle klara det också. Det värsta.

Och vad finns det då kvar att oroa sig för? Egentligen?

Ni har säkert fler råd, så fram med dom bara. Det är ett viktigt ämne och jag är nyfiken på er. Allihop.

Jag vill ofta göra så mycket. Är det samma för er? Jag är som en bred skördetröska som river upp metervis med jord fastän jag ibland kanske bara skulle behöva en enda ränna för att så i. Jag måste bli bättre på det där; att fokusera. Att göra det lilla.

Näsan är täppt fortfarande men det är också allt, apotekets nässpray med menthol blåser i princip ut hjärnan på mig och jag grimaserar vilt och viftar med händerna bakom datorskärmen men efter en sån session kan jag andas obehindrat och känner smaken av min soyachai tillslut. Funderar på om jag ska ”arbeta hemifrån” men tror att jag stannar här, fredagar än i vilket fall inte så himla busy och nu ska jag flanera en halvtimme i butiker och försöka hitta mig något vackert och sen är det bara tre timmar kvar ändå. Och om jag får välja på att sitta hemma och vänta på man och flickor eller att sitta här och spåna på kyss-strategier med Svåra Lena, äta körsbärstomater och skratta åt den ryska konsultens nya stuprörsjeans så väljer jag nog det sistnämnda.

När jag vaknade i morse låg jag länge och spoonade Tant och kände efter om jag var stanna-hemma-sjuk. Tant tyckte att det skulle vara en ypperlig idé om jag stannade kvar så att de skulle slippa gå upp på några timmar än och åka till dagis, men jag kom fram till att jag inte var alls som igår och att jag nog inte skulle kunnat stanna hem med gott samvete. I vanliga fall stannar jag bara hemma från jobbet när jag är arbetsoförmögen (jäkla skillnad mot förkyld) men idag försökte jag verkligen känna efter ordentligt, och visst är jag förkyld men inte så jag inte kan andas. Så jag gjorde en kompromiss; jag skulle åka in och jobba och om jag började bli trött eller blev mer förkyld så skulle jag ta den där chefsrättigheten att ”arbeta hemifrån” som man alltid har som trumfkort men så sällan använder. Deal?Dessutom är det fredag och fredag på vårt jobb innebär att vi startar dagen med att äta en lång gemensam frukost (60 personer) med nybakta bullar och alla pålägg man kan tänka sig.

Så nu sitter jag på kontoret med världens kakaduafrisyr (såhär går det när man somnar med blött hår) och lyssnar på Svåra Lena som ska gå på sin andra dejt med Max idag innan han tar tåget till Göteborg och hon har bestämt sig för att hon nog minsann ska pussa honom idag, och hon är mycket bekymrad över hur detta ska gå tillväga rent praktiskt med tanke på att han är en bra bit över 1,90 och hon är en aning kortare än så.

– Ja det går ju inte att… smyga in den, instämmer jag. Du får väl liksom hoppa upp och be till gud att han är beredd.
– Jag kan väl inte hoppa upp och pussa honom! Tänk om han inte alls vill och känner att jag förgriper mig på honom om jag kommer studsande. Tänk om jag råkar ge honom en dansk skalle istället!
Svåra Lena fasar och slår handen för munnen. Jag skrattar.
– Du får väl ställa honom bredvid en parkbänk då? föreslår jag. Och klättra upp så ni är i jämhöjd.
– På centralen? Vet du hur många väktare det finns där? De kommer att ropa och komma joggande och tackla ner mig från bänken och när de satt ett knä i ryggen på mig så kommer de titta upp på Max och fråga ”besvärar den här kvinnan er?” medan jag ligger där och sprattlar som en skalbagge.

Jag sätter den varma chokladen i halsen, frustar av skratt och skakar på huvudet. Stackars Svåra Lena. Det finns inget värre än de där första trevande veckorna när man träffas och hjärtat slår i otakt och man inte vet hur man ska göra för att det ska sluta.