Klart att fröken vann. Så nu har jag stått på ett fält och kastat saker och tittat på när de sprungit i cirklar och kameran har fångat Tooka i den klassiska kaninposen; på språng med bara bakbenen i marken och med öronen i luften.

Jag vet att några av er undrar vad jag jobbar med egentligen? Jag är försäljningsansvarig på ett medelstort, börsnoterat bolag. Eftersom vår interna säljavdelning är ganska nischad arbetar vi även med återförsäljare som säljer våra produkter, och det är dessa jag ansvarar för. I praktiken innebär det att jag har hand om en fem, sex bolag och deras säljare – ungefär 80 personer skulle jag tro när man slår ihop det. Jag åker runt och håller utbildningar och sätter upp säljmål och ansvarar för att de levererar det antal kunder vi förväntar oss och med den kvalitén vi vill ha. Jag väljer nya återförsäljare att knyta till oss och jobbar med att stärka relationerna med dom vi har. Ska man förenkla det hela kan man säga att det handlar till stor del om att entusiasmera; jag ska se till att våra åf och deras säljare tycker att vi är Bäst i Världen så att de vill skaffa oss tokmycket kunder, men samtidigt vara skräckinjagande nog att få dom att göra det med stenhård kvalitet. Det senaste halvåret hade jag vår egen lilla grupp interna säljare också, men nu har deras ordinarie chef kommit tillbaka från pappaledighet så nu kan jag återigen koncentrera mig på de externa.

Om du frågar mig så har jag världens bästa jobb och framförallt på Världens Bästa Bolag. Jag skrattar så jag gråter minst en gång per dag, och det är precis så det ska vara. Det kan vara stressigt och hårt och resultatinriktat utanför de där väggarna, men så snart jag kommer in och dörren går igen bakom mig och jag får sätta mig och äta frukost med de där komplett galna människorna jag arbetar med och jag får sitta lutad mot någon och hosta av skratt; då är allt värt det. Faktiskt.

Jag sitter skönt i soffan. Jätteskönt. Jag är sconesmätt och varm under en filt och har laddat upp med två avsnitt av Solsidan och precis hamnat i den där underbara halvkoman man bara kan nå när man ätit för mycket kolhydrater och nått en viss kroppstemperatur. Ni vet känslan.

Tooka har börjat protestera över min lathet för sisådär en kvart sen. Det börjar med ett lågt, monotont pipande – ungefär som ryska ubåtar på djupt vatten. Niiiiiiiiiiii. Tystnad. Niiiiiiiiii. Hon sneglar på mig ur ögonvrån för att se hur jag reagerar. Jag rör inte en min.

Niiiiiii… iiiiii-i-iiii….

”Tooooooooka” säger jag varnande. ”Lägg av. Du är ingen shi-tzu.”

Nu är det inget sneglande ur ögonvrån längre, nu är det full frontal blängande. Jag ignorerar henne igen. Hon var ute för en timme sen. Sen ska jag ta tennisbollen och ge mig ut på ett fält och låta henne springa sig sanslös, men inte nu. Nu sitter jag i en soffa, jätteskönt, och skrattar åt Solsidan och armbågar mannen menande i sidan.

Tooka utvärderar situationen ett tag. Tar två varv i vardagsrummet så att hennes klor klickar mot trägolvet klick klick klick. Jag ignorerar henne. Fortfarande. Hon klämmer sig mellan bordet och soffan och blänger utmanande på mig, utan att ens blinka – så förbannad är hon. Jag ignorerar henne. ”Titta rakt fram bara” tänker jag ”bara titta rakt fram”. Så det gör jag. Sitter under min filt i soffan och tittar rakt fram på Solsidan.

Ger hon upp? Nejdå. Tooka kravlar upp på puffen, den som står nästan mitt framför TV:n, och där sätter hon sig i all sin prakt och blänger. Djupt lidande och med halvslutna ögon och med all sin långa vinthundsprakt sitter hon rakt framför min TV:bild och tittar på mig, suckar, tittar ut genom fönstret, suckar, tittar på mig igen.

Kalla kriget har börjat.
Och finns det någon som helst chans att jag kan vinna det här? Nä precis. Tänkte väl det.
Ses på en stund.

Flickorna ligger kvar där uppe och sover, mannen stökar runt för att hitta receptet på scones och själv sitter jag här och försöker koppla på jobbhjärnan utan vidare resultat. Det är den där nomineringen till Framtidens Kvinnliga Ledare som spökar, jag ska skriva mer eller mindre en hel uppsats och en del av frågorna gör mig lite… förbryllad?

Kan Du nämna något som du har gjort för företaget under året, som har inneburit en betydande förändring? Exv. startat/lett ett framgångsrikt projekt, bidragit till ökad tillväxt/lönsamhet, engagerat dig i personalfrågor m.m. Okey, inga problem. Det här kan jag svara på. Jag har hittat, startat och drivit nya projekt och jag vet exakt vad de har gjort för vår omsättning och för vår lönsamhet. Så den här frågan skriver jag glatt på och stoppar dit siffror och ritar grafer. Men sen kommer det:

Samma frågeställning som ovan, dock ett resultat som kan hänföras till dig personligen. Jaha… Men det ovan då – ska inte det vara personligen? Hur kan det vara någon annat? Menar dom att jag i frågan ovanför har möjlighet att free ride:a på någon annans projekt och själv ta en massa poäng för det? Typ; vår produktchef hittade en grym paketering och sen implementerade vi den i personalgruppen för försäljning och jag jobbar på samma våning och kom med lite ideér så det hela kan man säga var lite min förtjänst också? Nä, så kan dom väl inte mena?

Så nu sitter jag här och stirrar på skärmen och försöker hitta saker att skryta om som kanske egentligen inte varit min förtjänst. Känns märkligt. Får nog bena upp det här med VD:n i veckan.

Nu bakar vi scones istället, tycker jag.

Jag älskar de här klara kvällarna, när luften är hög och man kan se havet från trädgården. Men trots det har både jag och flickorna mest lust att stanna inne efter långrundan, fårskinnet framför brasa lämpar sig bra för trötta salukikroppar och själv känner jag mig som en nöjd katt i soffan efter en stor portion pasta med ädelostsås och ett glas vin.

Vad ska ni hitta på? Snart, när kvällarna blir lite varmare, kommer jag säkert att vara sugen på att dra på mig ett par klackar och dricka Frozen Daiquiris på Lilla Torg tillsammans med de som får mig att skratta så jag måste hålla mig i bordskanten, men just nu kan jag inte tänka mig något bättre än ytterligare avsnitt Mad Men, en påse ugnsbakade chips och en stor kanna isté med mangosmak.

Ängen ner mot havet är nästan helt bar från snö nu, flickornas magar blir gyttjeblöta och trassliga när de springer och fåglar flaxar förskräckt när vi kommer. Det doftar jord precis överallt och när man andas kommer ingen ånga ur munnen och man kan hantera en kamera nästan helt utan vantar utan att fingertopparna domnar bort och måste värmas i fickan på en älskad.

Kanske blir det snart minusgrader och snö igen men just nu försvinner skorna i blött gräs och luften är fuktigare att andas. Och glädjen över det är svårt att dölja även i ett salukiansikte.