Såhär kan det se ut en vanlig morgon i Drömmen.

Matta huller om buller, hundar vilandes i soffan, min dator med sladd framme och redo för jobb, morgonsolen som kommer in och ger nästan vattenreflexer på bordet när det silas genom fönstret; som om de gamla rutorna var en pool för ljuset att studsa i.

Typ den bästa vy jag vet? Älskar att komma ner från trappan, den förste att vakna, och få ta morgon här ostört ett litet tag innan resten av familjen ramlar ner och dagen kan börja på riktigt.

Det är ju ett virrvarr här men det är just det jag tycker om; ingenting är stelt eller ordnat, allt lever och används och är inte ömtåligt. Att ha ett ömtåligt hem med tre hundar och två barn går ju liksom inte om man inte vill bli koko så jag trivs just såhär. Inbott. Hemtrevligt, för oss.

På tal om morgonsol; visst är det något särskilt med såna höstdagar ändå? Visst kan man inte sätta sig på stranden och värma sig i strålarna, men skogen är helt magiskt en vacker höstdag och än så länge behövs inte ens en jacka om bara tröjan är varm nog. Jag kämpade emot hösten så länge det här året, ville inte ta i den, men nu när den kommer känns det ändå helt okej. Den har ju sina stunder som sagt, och särskilt här. Så jag ska försöka spendera så mycket tid jag kan här, bli vän med hösten och komma ihåg att allt det där somriga vi lämnat bakom oss kommer igen även om det känns avlägset.

Årstider – det är ju inte alla som har det.

Och jag är ändå tacksam att vi är några av de som får uppleva dessa skiftningar.

Försökte ju mig på det där med luktärter förra sommaren (kan man ens vara bloggare/instagrammare utan att ha luktärter i sin trädgård vid det här laget?) men det gick rent åt helvete så att säga. Så i år gav jag det ett försök till och nu jäklar blommar det som aldrig förr?! September verkar vara luktärternas månad här i Småland; jag blev helt paff när jag klev ur bilen och såg hur de hade exploderat där i odlingslådan mot husväggen och nu liksom regnade ner från sin spaljé. Jag som varit så nervös över mina stackars blommor; sommaren gjorde ju en kraftig comeback en hel vecka när jag inte kunde vara på plats och vattna så jag var liksom övertygad om att allt skulle ha torkat ut och dött vid det här laget. Men icke! Rosorna har skjutit nya skott så höga att de går över mitt huvud, Tants ros behöver nog nån form av stöd för den har exploderat den också och luktärterna tycker tydligen om att bli lite bortglömda för de mår bättre än någonsin förr.

En revansch i luktärtsvärlden för mig!

Känns ganska gött ändå, faktiskt.