Haggis, även kallad Haggan, är nog den mest uttrycksfulla hund jag någonsin haft tror jag?
Tooka var ju uttrycksfull i sin själ och Tant var uttrycksfull i sin glädje och jag hade en Rhodesian för en massa år sen som kunde rynka sin panna på det mest bedårande sätt – men när det kommer till själva ögonen eller ansiktet så slår Haggis alla med hästlängder.
Den där skäggiga lilla nunan hon har får man liksom inte nog av. Och ögonen?! De snällaste ögon jag vet. Som om hela hennes stora hjärta sitter just där; i blicken.
Hörde jag nåt?
Och det här?!
När hon sitter upp på det här sättet och man själv sitter bredvid känner man sig som en liten myra. Hon blir SÅ HÖG att hennes huvud svävar högt över ens eget. Jag förstår att det är svårt att få en uppfattning om hennes storlek på bild, men det här är ingen liten tjej – det kan jag lova. Hög som en shettis och framförallt l å n g.
I en fåtölj tar hon liksom över, och där de andra vinthundarna är experter på att göra sig själv till små, platseffektiva kringlor så är Haggis en massiv, utsträckt, snarkande jätte som gärna ligger på rygg med benen rakt upp i luften och tar igen sig. Och då finns det bara inte någon plats kvar i soffan för någon annan som kan tänkas vilja sitta. Man får helt enkelt vänta tills hon vilat klart eller artigt be henne att flytta sig.
Men om du är lite sugen på en hjorthund – kör bara, säger jag. Det enda negativa är storleken och det är enbart negativt när det kommer till att transportera henne från punkt a till punkt b, annars finns det enbart positiva saker att säga. Så har du en stor bil och känner att en hagga fattas dig – du kommer inte ångra dig.
De är verkligen de mest mjuka, godhjärtade hundar man kan hitta tror jag.
