Oj. Hur ska man välja? Jag har så många fina minnen från så olika perioder i mitt liv. Hur ska man kunna plocka ut ett och säga att det är det bästa? Det går inte. Så ni får några stycken av mina finaste minnen istället:

Som när jag var femton och träffade Marre & Emma och fick känna på det där med att vara oskiljaktiga på det där sättet man bara är när man är tonåring. Hur de var med mig i precis allt; den första fyllan, den första kärleken, de första paret Doc Martens. Hur vi en kväll efter en fest åkte kundvagn de två milen hem till Emmas trötta pappa och sen låg där på madrasser på golvet med huvudet på varandras magar och lyssnade på hur thekokaren lät precis som sommarregn mot plåttak.

Eller som förrförra vintern då jag hade flyttat för ett jobb och satt i en annan del av landet i en ort där jag inte visste namnet på några gator och där kvinnorna var kalla och männen tysta och jag för första gången längtade hem. Jag verkligen vantrivdes där; det var för tyst och för kantigt och allt det som var jag passade inte riktigt in; jag var van vid öppna kontor med höga tak och skratt som kommer ifrån tårna, men där satt jag tillslut i ett litet rum och lyssnade efter ljudet av liv utan att höra det. Och mitt i allt detta räddade mina vänner livet på mig genom en resa till solen. I en vecka fick jag vara nära de som verkligen känner mig mest;  vi låg på solstolar och drack daiquiris och skrattade och på kvällarna satt vi på restauranger och var på tok för högljudda och åt vitlöksmarinerade skaldjur och drack rosé – och för första gången på vad som kändes som en evighet visste jag vem jag var igen. Det var jag och Carl-Otto och Nelly och Micke och för mycket sol och jag älskade varje sekund av det. En månad senare hade jag sagt upp mig och flyttat de 80 milen hem igen. 

 Och så, såklart, mitt bröllop. Inte för att man minns särskilt mycket när man gifter sig (iallafall inte jag) men jag har kvar känslan i hela kroppen – det där virrvarret av lättnad och lycka och champagne och fjäderlätta hjärtslag som kom efteråt, alla dessa människor samlade på ett och samma ställe och glädjen, glädjen som fick mig att gråta som en idiot vid varje tal och gå barfota och till-trötthet-dansad därifrån över klipporna med handen gömd på ryggslutet av den man älskar allramest.

Foto: Mikael Stiller

Vi klär på oss så mycket vi kan hitta och pulsar igenom snön ner till fältet som ligger innan havet och där man kan springa fritt hur långt man vill utan att någon störs. Det är kallt så att fingrarna blir orörliga i vantarna men det är bedövande vackert och röken stiger från vår andedräkt där vi tår tätt ihop och ser på när Tant och Tooka gör av med några dagars sovmornars energi på tjugo minuter.

Och sen pulsar vi tillbaka och tar bilen in till stan där vi trängs med julstressade människor för att hämta paket och köpa det-där-sista som man behöver, och nu är vi äntligen tillbaka igen och mannen sitter på golvet i kontoret med pannlampa och försöker tända eld i öppna spisen som en pojkscout. Med andra ord är allt precis som det ska vara.

Vaknar i morse och det är som om världen håller andan att kyla; träden är kramade av frost och flickorna sitter och skakar framför öppna spisen och tittar anklagande på mig tills jag fått igång den och de äntligen kan sträcka ut sig på fårskinnsfällen och absorbera värme. Vad kan det vara? Tjugo minus? Det är så kallt att mannens glasögon immar sig och håret vippar sprött i topparna när han kommer in från att ha hämtat tidningen.

Idag ska jag hämta Svåra Lenas julklapp som ligger och väntar i butiken, ingredienserna till lussekatter måste inhandlas och efter att vi bylsat på oss lager av underställ blir det en tur ner till havet igen för lite salukimotion. Men först; amerikanska pannkakor med lönnsirap, mangojuice och ett avsnitt av Desperate Housewives med de kalla fingrarna gömda under mannens tröja.

Var och hämtade ut de här fantastiska tallrikarna och de är precis så finfina som jag hade föreställt mig:

Jag köpte i khaki och ljusblått, men de finns även i rosa om jag inte minns fel. Det är något med fågelmotiv och framförallt PiP Studios design som gör mig barnsligt förtjust och får mig att vilja flytta till Frankrike och öppna en vingård och säga mais oui och ha ett såntdär färgglatt Leila Bakar-kök som inte finns på riktigt.

Hela deras hemsida är som en godisbutik för själen. Titta, titta! Säljs både här och där i Sverige i butiker och på nätet.

Ibland när det är för kallt ute för salukitassar att springa i snön, men det kittlar lite av spring i benen (och husse inte är hemma att skåda förödelsen) kan det hända att Tennisbollen åker fram.

Möbler och mattor yr och trösklar åker över golven men ibland är lyckan över en tennisboll så oemotståndlig att se att det är värt att sitta med skrattet bubblande i halsen och kasta den där bollen inomhus och känna sig som fem år igen.