Nyss var finaste Carl-Otto här på besök och värmde soffan och drack päronkaffe och viftade med händerna. Han är den typen av man som verkligen ser ut som han heter; han har chinos och nystrukna skjortor och pratar med rullande r, och han är nog den enda jag känner som ringer runt och säger:

– Ärrr ni hemma? Jag harrrr en julgåva jag tänkte svänga förrrbi med.

För att sen dyka upp med välkammat hår och en kasse med glögg, vin och godsaker och sträcka ut benen framför sig i soffan och berätta att han ska till Australien i fyra månader för att göra ingenting.

– Du ska väl inte jobba på kibbutz? undrar jag och skrattar i min juice. Bara tanken på Carl-Otto plockandes apelsiner i höftskynke och turban är hysterisk.
– Kibbutz? Vad ärrrr det förrr trrrams? undrar han och ser förfärad ut när jag berättar.

En halvtimme senare kramar han mig så det knakar mellan revbenen, viftar med vanten och ropar hejdå; han har fler personer att svänga förbi med julgåva till. Och så är det jag och flickorna igen, i en Carl-Ottovarm soffa och med nybakade fudge på bordet.

Vet ni? Jag minns inte min första kyss. Jag som minns allt annat,

minns varje strykning från en man, varje doft, varje känsla av hans ögonfrans kittlande mot min kind, varje sekund av det där jag-andas-din-luft som kommer innan en kyss

minns inte min första kyss. Det kan ha varit i en sandsilo på väg hem från skolan en vårdag när ryggsäcken var lättare än vanligt och någons pojknervösa hand låg i min, men det kan också ha varit på baksidan av gymnastikhallen någongång när det regnade och mina vita jeans klibbade mot kroppen och jag höll en mattebok så hårt under armen att fingrarna domnade. Men jag vet inte.

Jag minns så mycket andra saker, däremot. Juristen som hade vita handdukar och fosforleenden och rökte parfymerade cigaretter. Strippan som hade barnläkarfingrar och dansade som en gud och som tog med mig till stränder där klockorna hade stannat. Chefen som var för lång och doftade saltlakrits och vars skrattrynkor gjorde mig galen, och som hade en lägenhet gömd bakom persienner där jag kunde bada badkar och skratta mig hes av spänning. Och han jag kallade Skumberg som var lika dum som han var vacker och som hade de tunnaste läppar jag sett och de bredaste axlarna i stan. Och så vidare.

Jag minns alla ickekyssar; alla de tillfällen man stått någonstans man inte borde stå tillsammans med någon man inte borde stå där med och väntat. Med håret fladdrande för ögonen och med en hand på hans bröstkorg. Avvaktande. För att sen bestämma sig för att inte, och i veckor efteråt röka för många cigaretter och skriva sida upp och sida ner i sin dagbok och förbanna sig för själv för att man inte –

ja ni vet.

Men min första kyss, den minns jag inte. Däremot minns jag två första kyssar; den av min första kärlek och den av min sista.

Och i slutändan är det ju ändå de som är de viktigaste.

Jag städar klart huset och får iväg kristallkronan. Visar sig att hon som hämtar den är en hästtant som bor bara några kilometer bort, och vips så har jag blivit med ett halvblod och tre islandshästar att rida. Underbart.

Tar tjejerna och går på promenad i snön mellan hästgårdar och åkrar ner till havet och där springer dom som lyckliga tokar och vinden ligger på åt precis rätt håll och hela luften doftar tång och is, och när jag står där till knäna i snö och skrattar åt deras vurpor kan jag inte låta bli att tycka att det här med semester är ganska bra ändå. Iallafall om man har ett hus med en öppen spis och ett skafferi fullt av pepparmintschoklad och en man som om bara någon timme kommer hem och tar ens fötter i knäet och säger oj vad fint du har gjort! och erbjuder sig att laga mat.

Och min kropp har fortfarande inte hämtat sig från chocken av sovmorgon; jag är sömntung och hes och känner mig som en lat katt. Men idag ska det göras saker! Jag ska städa hela huset inför Norénjulen och jag ska rasta flickorna och baka fudge och tvätta och få tag på juristen som tydligen sitter fast i Dubai med en fru som har sträckt sig (?!) så att jag äntligen kan få hela den där läckande-taket-grejen ur världen. Och om en kvart kommer en kvinna och ska köpa en kristallkrona och jag har fortfarande onepiece och morgonhår.Dags att sätta fart, alltså.