Idag är det fem dagar kvar till julafton herregud vad tiden går fort och det slår mig att jag inte har julpyntat ännu. Alls. Förvisso är jag inte så glad för att vräka in tomtar och halmbockar i huset men något måste jag ju ha. Jag som i vanliga fall släpar in granen den första december har inte ens haft tanken i år och om fem dagar är det Norénjul. Alltså får idag bli en dag av shopping.

Jag undrar vad man får in i en kombi? Idag ska det nämligen skaffas kungsgran, muffinsplåtar, omslagspapper och ett gigantiskt skrivbord (som jag hittade på nätet och förälskade mig i eftersom det hade lejontassar till fötter och hjortar på luckorna). Men först; frukost. Och lite bloggläsning.

(Tack för alla fina kommentarer, förresten. De är guld värda).

Det är lite konstigt det där. Med drömmar. För mig ändras de som årstiderna – en period så tror jag att jag vill något, en annan period något annat. Det är som tidvatten.

När jag var yngre ville jag bli Någon. Jag gick från att vilja bli delfinskötare i Florida till att vilja ha vit rock och arbeta som kosmetolog på något gigantiskt shopping mall. Något år efter började jag drömma om att ta en utbildning på RMI Berghs och bli copywriter och arbeta på en reklambyrå bland allt kreativt kaos, men jag var alldeles för skoltrött och mer intresserad av pojkar, chailatte och cigaretter för att göra något av det. En period var jag fast besluten om att bli Sveriges första kvinnliga statsminister men hade inte intresset eller energin åt att försöka sätta mig in i politik överhuvudtaget, så jag tog ett extrajobb som telefonförsäljare när jag var 17 och slog rekord redan första dagen. Och där startade en ny serie av drömmar.

Jag ville bli bäst på kontoret och det tog två månader sen var jag där. Jag ville bli chef och sju år efter var det precis vad jag var. Därefter har jag hela tiden drömt om mer och större och bättre och jag har alltid, alltid haft turen att hamna där. Förr eller senare.
Men då och då under den här resan har jag känt en enorm trötthet av allt ansvar, av all den där tyngden som kommer med att vara lite högre upp, och jag har kunnat drömma mig matt efter ett jobb dit jag bara kunde gå och gå hem. Gärna något fysiskt uttröttande mer än psykiskt, bara ett jobb där jag skulle kunna andas fritt och där allting inte var så prestationsbaserat. Trädgårdsmästare. Dagisfröken. Vadsomhelst. Men samtidigt har jag också alltid vetat att jag aldrig skulle klarat av det längre än någon månad, därför har drömmen alltid funnits kvar.

Och nu? Det slog mig för ungefär ett halvår sen att nu är jag så högt upp jag kan vara utan att bli VD eller koncernchef, vilket jag inte vill. Jag är där – dit jag i tretton år strävat efter att komma. Och tomheten som följde med den insikten var… förlamande? Kan man säga så? Hela denna tiden har det varit drömmen som hållt mig sporrad, som har klätt mig i kostymer och hållt möten och engagerat mig. Och nu är den verklighet. Nu är den inte längre någon man längtar efter ska komma utan nu är den en alltid inneboende gäst. Hos mig.

Och jag ska erkänna att det gjort mig förvirrad. Har man jobbat så länge för ett mål så vet man inte riktigt vad man ska göra när man står där med pokalen i hand och tittar på sträckan man tagit. Och det vet jag nog fortfarande inte.

På sätt och vis har jag blivit tonåring igen. Jag vänder blad efter blad i huvudet på jakt efter saker som ska trycka på den där knappen inombords, den som startar maskineriet igen. Jag är liksom inte van att gå på tomgång. Efter år av den här typen av arbete har jag börjat känna mig mer och mer utsvulten på kreativitet. Jag är nästan tillbaka från början igen och ibland kan jag drömma mig bort till den där reklambyrån jag för så längesen målade upp; där alla har roliga frisyrer och sneakers och kaos på sitt skrivbord och där jag skulle lära mig att dricka espresso och ha ett eget rum och bara få vara kreativ hela dagarna. Ibland får jag för mig att jag skulle vilja öppna en butik full med vackra saker där jag kunde stå på dagarna och ta emot kunder och ha flickorna sovande i en korg bakom disken. Och ibland vill jag strunta i allt och starta en egen eventfirma där jag kunde få arrangera folks fester med välutvecklade teman och få binda ihop allting för den där enda magiska kvällen som någon önskar sig.

Men jag vet inte.

Jag är på ett arbete som jag älskar och jag är bra på vad jag gör. Och inne i mitt huvud vänder jag blad efter blad, smakar på den ena idén efter den andra. Kanske hittar jag en dag den där knappen igen som rivstartar mig.

Eller kanske måste jag bara växa upp och vara tacksam för att jag nu, faktiskt, nått den drömmen jag så länge sovit med.

Vi har inte bråttom.