Åh, ser ni?!
Tants ros blommar. Redan.
Mjuka, tätt packade kronblad i aprikosrosa och med mängder av knoppar på gång. Gör mig nästan lite svajig av rördhet faktiskt; att rosen tog sig en plats där och trivs så bra att den redan belönar oss med blommor. Gud, jag hoppas att den ska fortsätta trivas; att den ska växa upp och bli en buske med täta blommor och mjuka blad och påminna oss varje sommar om att här fanns det en gång en Tant med silkespäls och förkärlek till pannkakor; en som sov i fotänden och som alltid var med utan att ta plats. En älskad.
Växthuset där bakom står ännu tomt;
jag har inte vågat sätta något innan jag vet att jag är på riktigt och kan vattna – där inne blir det ju knappast regnväder så att vara borta tre dagar är inte lika lätt om man har klättrande växthusgrönska som inte ska torka ut, och ännu har jag något nästan varje vecka som kräver att jag är på annan plats. Men sen, till semestern, blir det planterat. Något iallafall – dock inte melon i år igen, lyckades aldrig pollinera de där förra året och det var för mycket pill för lite melon. Gurka kanske? Vi får se. Pojkarna får välja inom rimliga gränser.
Men ja; Tants ros blommar.
Och det är så vackert att det gör lite ont.