Att vara soff-dekoration.

 

Spöket.

Där ligger hon och jäser i solen på soffans armstöd; alldeles liten och nätt och solsömnig. Och lite sur för hon löper och då får man vara sur, det vet ju alla.

 

 

 

Men vill man inte äta upp henne? Lite?

Hon är fantastiskt söt och tur är väl det för hon är fantastiskt jobbig också haha. Eller inte jobbig i ordets rätta bemärkelse; hon är lite neurotisk bara och det har hon varit sen vi fick henne som unghund även om hon idag är milsvid ifrån hur hon har varit. Då, i början, var hon l i v r ä d d för precis allt vilket hon absolut inte är längre, men hon har fortfarande lite neurotiska drag och vaktar gärna högljutt om någon knackar på. Förr höll hon på att dö om en främmande människa fanns på besök, idag kan hon till och med tänka sig sitta i famnen på en främmande på besök om den främmande bara har (enligt henne) schyssta vibbar. En del människor tål hon dock fortfarande inte, kommer aldrig göra, och de kan hon hänga i byxbenen på varje gång de kommer för att säga hej.

Så helt hundra är hon inte, Spöket, men vem är det? Inte jag iallafall, det ska gudarna veta.

Och det behöver man ju faktiskt inte va heller.

Rekommenderade inlägg

5 thoughts on “Att vara soff-dekoration.

  1. Helt rätt, så är det faktiskt! Ibland behöver vi alla lite extra sol och gos och förståelse…
    Önskar henne en trevlig helg!

  2. Spöket är bedårande! Jag tror jag skulle bli accepterad, för jag är inte heller helt hundra 🙂
    Och vad skönt att det är accepterat, för vi måste ju få vara som vi är. Vi kämpande själar.

  3. Vad fint du skrivet om Spöket! Har en katt som är lite.. eljest liksom. Han är stundtals skitjobbig, rent ut sagt, men vad gör man?! Jag är hans människa och han är min katt så vi accepterat varandra liksom… med alla myndigheter det innebär ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *