Tycker fortfarande den är så fin – vedförvaringen som Göran byggde åt mig för någon sommar sen efter jag ivrigt förklarat hur jag tänkte att den skulle se ut. Gjord enbart av sånt som redan fanns här; golvets lister flyttades ut för att den skulle kännas inbyggd, plankorna kom från en gammal dörr i en vägg i det som sen blev badrum och skivan är två stycken breda brädor som en gång i tiden varit en del av det podium lärarinnan hade sin kateder på – precis som hyllorna i köket. Det där podiumet kan hittas i bitar överallt i det här huset.

Men nackdelen med vedförvaring av den här typen är att den kräver att det finns ved i den för att den ska vara på riktigt vacker; en tom box är inte så upphetsande. Och efter hösten och vinterns besök var den helt tom och det skramlade bara lite flisor och bark i botten, så jag kavlade upp ärmarna och började bära in ved i rundor för att stapla och fylla upp.

Typ 10 rundor senare var den full och nu ligger veden där och torkar och är alldeles perfekt i höst när den behövs igen, och tills dess kan den få vara dekorativ.

På skivan finns ett virrvarr av lite allt möjligt; några sommarböcker, en snäcka, en träfigur, en gammal trumpet som kom med huset och så en vas ni säkert känner igen från hemma och som jag tagit hit så att den nu kan hålla allehanda kvistar från buskar och snår. Inget floristpysslat med andra ord, men bara grönt går alldeles utmärkt – förr eller senare hoppas jag att det mesta i trädgården blommar så att jag kan skapa små trädgårdsbuketter med rosor, vallmo, pioner och annat istället. Två kvistar från en buske är skogens svar på eucalyptus tänker jag.

Men; nu fortsätter vi med Smålandslivet!

Så mycket njutning i dessa dagar <3

Jaaaa; ni har sett det hundra gånger och så har jag – men varje gång jag står där i dörröppningen och tittar in i badrummet blir jag alldeles varm och pirrig. Tänk att det blev ett badrum, ändå? Och inte vilket som helst; utan ett knasigt, udda, helt-från-mitt-huvud-badrum som byggdes fram från slarviga skisser och min hantverkare som alltid förstår precis och lyckas skapa det jag bara kan tänka men absolut inte fysiskt göra. Och så Kalklitirgänget såklart; som kom hit och slet och hjälpte till för gud vet vilken gång i ordningen; smetade Kalei och åt kvällsmat och tog ett dopp i sjön sen på kvällen när allt var klart.

Kommoden som varit ett skåp, nästan dubbelt så högt, som hantverkaren varsamt kapade och la en skiva på; en träskiva som varit en del av något från huset och nu bara stått i förrådet i säkert 15 år och väntat på att få komma till nytta.

Här inne blev det också lite grönt!

Det fattades en fiolfikus, det blev tydligt när den väl kom på plats, och så hade jag och sekatören en dejt ute i trädgården och klippte oss några kvistar som hamnat här och där i huset. Allt grönt behöver ju inte köpas om man bara har tillgång till en trädgård eller lite skog – mycket går att hämta om man har lov. Speglarna behöver putsas och det står på listan, men först ska Helvetesprojekt Nummer Två tas tag i: putsa fönsterna. Herregud. Har inte putsat fönsterna i detta hus någonsin? Bortsett från när de kittades om då kanske. Om ni undrar varför kan jag berätta att det a) är extremt höga fönster som inomhus går att lösa med en stege men från utsidan kommer kräva typ en lastkran och b) hälften av fönsterna sitter fast och går inte att öppna på grund av svällande trä och målarfärg. Men jag ska försöka har jag bestämt, utan lastkran. Tar det jag kommer åt helt enkelt. Bara ett projekt som nog får vänta tills mannen har semester och är här; för att putsa gigantfönster och samtidigt hålla ett öga på uppfinnelserik fyraåring är ingen effektiv kombination.

Men så ser det ut nu iallafall;

Lite grönt, en fikus, fönster som behöver putsas.

Ska ta tag i det snart, lovar.

Ah, det där med att kunna äta det man odlar – är det inte det bästa?

Tomaterna Noah sått från frö är ju dock inte riktigt där ännu så när vi var på Plantagen för att köpa inomhusväxter pekade han ut en liten buske med plommontomater och frågade väldigt snällt om han inte kunde få en sån. Och klart han kunde. Den var dessutom redan full med tomater som både gick att äta och som väntade på att bli klara så där behövde man inte gå en halv evighet och vänta på att få plocka. Så fort den var omplanterad i en kruka var det dags att ta sitt första smakprov och vi får väl se hur lång tid den tar innan den är helt skalat, men det är ju det den är till för. Därför jag försöker få in så mycket grönsaker och bär det bara går till sommaren; pojkarna går sen och småplockar på dagarna och förser sig med jordgubbar, blåbär, tomater, gurkor och annat. Utom krusbär – krusbären rör dom inte som ni vet. Det gör ingen av oss. Fattar fortfarande inte varför jag tvunget skulle plantera en krusbärsbuske.

Så där kan ni hitta Noah nu framöver;

i gummistövlar och med allvarlig min tuggar han plommontomater nere vid odlingslådorna, drar ibland av misstag bort några gröna, rycker på axlarna och släpper ner dom i krukan som om de kunde växa fast plantan igen för att mogna.

Den stora björken som föll i vintras ska bli ved i sommar; grannen kommer och tar hand om den med sin vedklyv och sen kan vi fylla upp förrådet där ute som fortfarande innehåller ved från gud vet när om som räddat oss varje höst – den är nästan svart, veden i förrådet, men brinner otroligt bra. Med den och kaminen vinner man lite extra Drömmen-tid när svamparna börjat poppa upp, gäddorna är mer vakna och regnet trummar envist mot plåttaket.

Men det är långt kvar, tack och lov. Hösten alltså.

Nu tar vi sommar först.