Det blir många turer till områdets olika planthandlare; allt från trädgårdsbutiker till plantskolor och gårdsbodar – alla som har grönt att plantera får ett besök. Det är ju så den här tiden på året, och med mig. Jag får växtdjävulen i mig och sen ska allt som går att stoppa i jord ner i jord. Men i år så fick jag feeling för lite mer gröna växter inne så jag lastade in Noah i bilen och körde till plantagen för att att se om jag kunde hitta lite passande inomhusväxter. Det blir ju med ens ett hem så snart man fått in lite grönt, visst? Inte lika stelt. Verkar som om i år blivit Projekt Inomhus med skräptömning, rensning, ny dammsugare (köpte en ny förra året och valde noga för att få tag i en riktigt bra – visade sig att den jag köpte visserligen var vansinnigt tyst men sög typ ingenting så det var en mindre kul utgift att köpa en ny men höll på att bli tokig på den gamla) och plockande – jag har rensat som besatt och nu är här öppet och rent och som det ska vara. Så till den grad att mamma undrade om jag tänkte sälja huset?

Över min döda kropp var det klassiska svaret på den frågan om ni undrar.

Men iallafall. Grönt.

Jag har ju en fikus hemma i sovrummet också som stod här förra året och som ska tillbaka hit för sommaren igen, men där bakom soffan hamnade den här så länge. Kändes rätt.

Köket fick en liten krukväxt och så hamnade en här, i lilla delen på toaletten! Där står den ljust och bra, men utan gassande sol. Och när jag satt dit den slog det mig hur tomt det var där på baksidan, så då släpade jag ut våra trädgårdsmöbler från Malmötiden dit, fick Göra att dra en parasollfot på en pirra runt huset och så hade vi en uteplats till att använda oss av. Förutom att det saknas växter där bakom då förstås. Där behövs mer växter.

Ja – aningen sjukligt är det, men nu är jag igång.

Grönt ska det bli, lite överallt.

Alltså; l j u s e t!

Minns ni ens hur det var? De där vintern som tyckes vara för evigt och som vägrade släppa taget; jag gick runt med dubbla lager kläder och kände mig frusen ändå, var osedvanligt deppig och tänkte att våren nog var en slags hägring – något som kanske inte fanns på riktigt och som säkert aldrig skulle komma tillbaka. Men den gjorde ju det. Den kom. Med solsken som flödar in och får en att inse att man nog aldrig putsat fönsterna i Drömmen, med de där turerna till plantskolan som man fantiserat om under februari och med rabarber som skjuter höjd i odlingspallarna på framsidan. Med allt det där och lite till, och som nu gått över i det vi kallar sommar.

Ljuset är äntligen här.

Och där är Tant med, i allt det där ljusa, fortfarande i sin kropp när bilden togs. Tror hon fortfarande är just där, i soffan, bara att hon inte längre syns. Precis som sorgen finns där, fast den inte har en fysisk kropp.

Och vilken skillnad det blir?

Jag har bytt de dubbla lagerna kläder mot en baddräkt och ett par mjuka byxor, får ha solhatt för pigmenteringens skull och har bytt min Rosenrot mot Maxosol. Drömmen är öppet och jag njuter om man bortser från just denna stund; bakar bröd och kokar pasta och rycker ogräs och funderar på fönsterputsning och sprayar rosorna omsorgsfullt i kvällsljuset och överallt där inne är det mjukt vitt och nästan disigt, inga skarpa kanter eller hårda skuggor. Sommar.

Det är nu man ska leva som om man fått betalt för det; komma ihåg att njuta och sitta på trappan och koncentrera sig på att memorera allt så att man kan ta fram det mentalt sen när vinden piskar och snömodden klafsar under fötterna och solen vissa dagar inte ens orkar gå upp.

Det är nu det sker, vänner. Sommaren. Vad som än annat händer dagar som dessa så är den här.

I helgen hade vi stor-röjar-helg, något jag längtat efter i en mindre evighet!

Det blri ju lätt så med ett sommarhus att man samlar på sig en jävla massa skit under fem år (kartonger, gamla färgbunkar, pantflaskor, en sliten soffa, gamla trädgårdsmöbler i plast som funnits se husets köptes och så vidare) och jag har längtat efter att ta en dag och bara kasta prick allt som vi faktiskt inte behöver. Och kontoret har varit ett sånt rum där allt skit hamnat; en stor stege, innerdörrar som suttit på under vintern och sen bara hakats av och ställts in, den gamla soffan, isoleringsskivor till fönsterna och allt annat man kan tänka sig. Man har fått gå som genom en labyrint när man passerar och nu fick jag nog, drog på mig arbetshandskarna och förvarnade mannen om att han skulle behöva köra släpet till tippen om några timmar.

Ungefär 4 timmar tog det att tömma hela huset på oönskat skräp och nu är det RENSAT!

Så så så så skönt.

Nu behöver man inte vada genom någon labyrint i det rummet längre, kontoret är tillbaka och jag får inte ångest av att titta in längre. Sådär ser det förresten ut när man står i badrummet och kikar in, osäker på om ni sett den vinkeln innan?

Det gamla skåpet jag köpte och målade förra sommaren är en riktig lifesaver; sväljer alla sommarkläder och handdukar och lakan och sånt som behövs när man är här.

Så visst; det är h e l v e t e s tråkigt att rensa men oj så skönt när det är klart. Vill starta den här sommaren med ett klutterfritt, öppet Drömmen där jag inte svär över att slå i tårna i stegar eller muttrar över o-ordning dagligen. Bara rent och luftigt och med sånt som jag faktiskt på riktigt tycker om.

Bästa starten jag kan tänka mig.