Där har ni ett.
Sommarbarn.
Smutsig från tårna till hårfästet, jordig i hela ansiktet, skrubbsår på knän och fötter – men lycklig. Han ÄLSKAR verkligen Drömmen, Noah, och grät när vi skulle åka hem igen. Jag kände likadant; vi är samma på det viset han och jag. Smålandsbundna. Visst tycker mannen och Leo också att det är mysigt att vara där, men det är inte samma intensiva, värkande kärlek som jag och Noah har. Inte samma djupa förälskelse i gårdsplanens singel, rabatternas försiktiga prunkande och det där milsdjupa lugnet som lägger sig i bröstkorgen när man öppnar den blå ytterdörren, tar ett kliv ut och sätter sig på trappan en liten stund.
Jag vill också gråta när vi ska åka hem, springa med snabba trummande fötter mot baksidan för att gömma mig, säga men jag VILL inte härifrån och tvinga mannen att lyfta även mig upp och ner och över axeln tills jag glömmer bort mig och skrattar.
Det är när man känner så som man vet att det är dags.
Dags att planera, strukturera och vara benhård; se till att kalendern tillåter att man faktiskt åker dit och är där – utan ett datum eller en veckodag man måste tillbaka för. Tar jobb som går att göra där, på plats, meddelar förskolan, packar bilen med sånt som behövs för en hel sommar och sen helt sonika flyttar dit. Utan att vänta för att ”så kan man ju inte göra” eller av missriktad vänlighet; ingen annan behöver ju oss egentligen någon annanstans än där.
Precis som förra året. Då var jag och Noah där hela veckorna, och så kom mannen och Leo på helgerna. Alla var nöjda. Alla fick vad de ville ha och ingen behövde anpassa sig eller kompromissa för någon annan. Mannen fick jobba, Leo fick skolan, jag fick Drömmen och Noah fick vara ledig. Och sen vips är vi ju där allihop i fyra veckor ändå, tillsammans.
I år kanske jag inte kan åka fulltid lika tidigt för jag har så himla mycket att göra, men snarast möjligt kommer jag starta med att iallafall ta Noah ur förskolan torsdagar och fredagar – så kan vi ha långhelg tillsammans, och så kommer mannen och Leo på fredagskvällen och gör oss sällskap. Kanske stannar jag kvar sen till jag måste till Malmö för min kurs på onsdagen, ser till att jobba undan resten av veckan när jag är ostörd, för att sen ta med mig Noah upp på torsdagen igen och börja om.
Ja.
Det borde gå att lösa.
Det var en intensiv men härlig helg.
Hela kroppen värker och skriker efter lördagens eskapader; krukor tömdes, jord släpades, möbler ställdes upp, grus krattades, gräs klipptes, bilder till uppdraget smattrade och jag var svettig, jordig och lycklig. Mina knogar är skrapade och röda, nagellacket flagnar och jag har myggbett över hela kroppen men det finns få saker jag älskar så mycket som att få röja och ta i och ställa klart och se hur Drömmen sakta byter skepnad från vintertrött till sommarfrodig. Min rygg klarar såklart inte av 7,5 timmes styling och förberedelser men det gör inget; på kvällen la jag mig på värmedynorna och bad kroppen om ursäkt, mutade den med Ben&Jerrys och läste Kepler tills allt som värkte hade lugnat ner sig lite och det kändes ganska okej ändå.
Och när man väl har kommit igång vill man ju inte sluta mitt i? Nu vill jag fortsätta med det som är ”på riktigt”: odlingslådor och rosenrabatter och gräskanter och det där växthuset som är så sorgligt tomt sånär som på några knastertorra melonkvistar från i somras. Bit för bit vill jag ta tillbaka trädgården.
Vi startar snart, eller hur?
Vi gör’t.
