Nästan på dagen för 5 år sedan var jag och Banditen på väg till Danmark för att besöka Tine K:s showroom. Detta inlägg dök upp i min ”mina minnen” på Facebook och jag tänkte att det kunde vara värt att dela igen, för er som missade den gången jag spenderade en dag med Tine K utan att förstå att det var Tine K.
Här kommer det, ett alltså 5 år gammalt inlägg som på alla sätt skulle kunnat vara igår:
Ja, okej.
Det här kommer ni kunna ha lite roligt åt.
Igår begav ju jag och Banditen oss till Danmark för att få se alla vårnyheter och allt annat tjusigt från Tine K. Tine, liksom. Som kan ha några av de finaste sakerna i världen.
Det började bra med att Annelie, som kom med flyget från Stockholm och var glad att se oss, knockade den varma chokladen ni ser i min näve rakt i golvet så hon blev mer eller mindre chokladdoppad inför färden. Inte så illa kan man tycka, choklad är ju ganska trevligt.
Efter mindre kommunikativa missöden med den väldigt danska mannen i hyrbilsdisken var vi äntligen på väg mot Odense. Ungefär i ljusets hastighet om någon undrar. Lite så att det fladdrade i kinderna på mig där jag satt i framsätet med en gps i synfältet och höll mig lite i smyg i bildörren för att på något sätt stå emot g-kraften.
Annelie var lika oberörd som chokladdoppad och navigerade vant mellan lastbilar och kastvindar över bron.
Och så kom vi fram; till den största lagerlokal ni kan tänka er – fullproppad med sak efter sak man mest ville stoppa under tröjan och springa ut med.
Vi skakade hand med alla på plats, och alla hette typ Tina. Mer eller mindre. Jag är inte så bra på danska, trots att Annelie verkade tro det där i Köpenhamn och tittade på mig så snart hyrbilsmannen pratade. Jag förstår inte vad han säger? sa hon. Som om jag gjorde det.
Men iallafall.
Vi var på plats och hade snart sällskap av en vacker, liten kvinna med svart halsduk och snabba steg. En väldigt trevlig kvinna som pratade vänligt med oss och snällt kollade upp priser och vant styrde runt Annelie i lokalen. Kvinnan, som var Tine herself och som jag inte fattade var Tine herself, småpratade och tog emot mitt översvallande beröm över Tines vårkollektion och höjde inte på ögonbrynen en enda gång. Hon måste ha tyckt att jag var lite märklig som gick där och blajade, men det syntes inte.
Och så var det dags för lunch.
Den trevliga kvinnan, som var Tine och som jag inte förstod var Tine, kilade iväg och kom tillbaka med en fantastisk chiliconcarne som hon serverade oss. Men gud vilken trevlig säljare tänkte jag och flinade mot henne där hon öste upp min mat.
Tine. Tine K.
Tine K står alltså och öser upp chiliconcarne till mig där jag står och flinar och berättar om Annelies rallybegåvning och hur svårt det är att förstå danska män i hyrbilsdiskar. Jo. Det går bra nu.
Och sen slår vi oss till bords och jag sitter mitt emot Tine som jag inte förstår är Tine och fortsätter min yviga utläggning, varvat med lite chiliconcarne och garv med Annelie och Banditen som båda två såklart förstått att Tine är Tine och inte nån väldigt trevlig, chiliconcarne-serverande säljare.
Så går vi runt lite till och Tine, som jag inte förstår är Tine, erbjuder att ta med mig och Banditen ut på lagret så att vi kan få shoppa lite om vi vill. Och om vi vill! Herregud. Vi sliter på oss jackorna som om det hängde på livet och stegade sedan efter Tine, som jag inte förstår är Tine, ut på lagret.
Jag pratar oavbrutet, såklart. Går bredvid henne och drar ner saker från lagerhyllorna och säger den! och den! den! medan hon tålmodigt klättrar på hyllorna och kastar ner kuddfodral och ursäktar den låga temperaturen.
Och när vi går där mellan hyllorna, då.
Då kommer det bästa.
Då vänder jag mig till Tine, som jag inte förstått är Tine, och säger:
du måste ju ha hur mycket som helst av det här hemma!
Jo.
Jomensåatt…
Ja.
Alltså.
Jag står mellan två lagerhyllor och säger till Tine K att hon måste ha hur mycket som helst av de där sakerna hemma, samtidigt som jag ser mig lystet omkring och fingrar på ett kuddfodral.
Och hon rör inte en min, sneglar bara lite frågande på mig i ögonvrån och mumlar något jakande på danska och fortsätter att leta fram sånt vi pekat på. Hon måste ju, inombords, ha haft lite empati med Banditen som får dra runt med en så mentalt utmanad vän – hon som redan har ont i handen och allt – och undrat i sitt stilla sinne om jag verkligen klarar av att vara ute på resor sådär själv eller om jag kanske bara fått några timmar ledigt för att liksom lufta mig och få variation.
Dör.
Och ja. Det var inte förrän vi kindpussats hejdå och jag och Banditen blivit släppta av Annelie på Odense tågstation och vi kommit fram till Köpenhamn som Banditen börjar skratta okontrollerat när hon förstår att jag under hela den här tiden hängt med Tine K och inte förstått det var Tine K.
Så ja.
Där fick ni mitt första möte med Tine herself, en regnig lördag i Odense.
Som sagt. Det går bra nu.
