H Ä R! Vi är äntligen här.
Kan dock konstatera att en viss gräsklippning behövs om vi säger så? Tre veckor och trädgården blev ett fält med strån högre än Leo på sina ställen och där jag tycker mig se fästingar ha sextioårskalas mellan bladen.
Men strunt i det; gräset ska klippas, det har snuddat nästan 30 grader under dagen och vi har låtsashelg. Det är så skönt att ni anar inte.
Så här såg restaurangen ut när jag anlände!
Aningen mer kal än den skulle vara 24 timmar efter om vi säger så.
Ni minns att jag var i Tidaholm innan jag åkte och spelade in Timjan, Tupp och Tårta?
Det var för att köpa in växterna som bland annat ligger där på bordet. Det var SÅ MYCKET växter och kartonger att vi bara skrattade när vi systematiskt började öppna upp alla för att ha överblick och kunna sortera innan jag startade.
Och tadaaaa! Ungefär 18 arbetstimmar senare såg det ut såhär!
Väggarna kläddes in med växter (fejk såklart) som häftades fast, det hängdes kransar i taket, pelare blev klättrande rankor och bakom glasdörrarna där borta byggdes det en barnhörna och ett glasrum förvandlades till ett knasigt djungelrum.
Detta var så s j u k t slitigt men så vansinnigt roligt må ni tro.
Anna som har Böda är helt fantastisk och jag har alltid kul med henne, så att arbeta med det sällskapet var bara tacksamt. Framåt kvällen var vi så trötta och slutkörds-fnissiga att vi la sista handen på en djungellampa och bestämde oss för att ge upp innan vi skulle börja skapa på tok för knasiga miljöer.
Men vi hann!
Det är lite småsaker som ska till, ljusslingor och sådär, men på fredag öppnar restaurangen och vi är redo. Eller ja, de är redo, jag jobbar ju inte i restaurangen – men jag fick vara med och utforma efter Annas vision och därmed känner jag mig delaktig.
Och IDAG ska jag bannemig ta helg! Åh vad jag ska ta helg. Jag och pojkarna åker till Drömmen för 26-gradig värme, insjö och enbart slö-njutning och jag ska prestera minsta möjliga under de närmsta dagarna och bara NJUTA av värmen som än så länge är med oss. Det har varit helt galet intensiva veckor med Falkenberg och Öland och sådär, så de här dagarna är heliga för mig. Ska vara som en igel på killarna (som säkert kommer tycka jag är skitjobbig) och på fredag kommer mannen och joinar för helg.
SMÅLANDSHELG!!!!
Så himla värd.
Tänk att förra veckan var jag i Falkenberg och vädret var magiskt och en kväll efter inspelningarna tog vi med oss maten, åkte ner till stranden och bara njöt av livet och varandra och över det faktum att det kändes som att leva i en ölreklam litegrann.
Dessa människor, alltså!
En sån ynnest att ha fått vara med i deras liv i två veckor, att ha fått berört varandra, skrattat, jobbat, lärt oss, pratat och tyckt om. Det blir ju så NÄRA på något vis när man lever på varandra och runt varandra så intensivt under så kort tid; som jag skrivit innan var det nästan exakt samma känsla som man hade när man var tonåring och på läger alldeles hormonstinn och känslig. Nu var det inga hormoner i omlopp såklart, men intensiteten och adrenalinet och tröttheten hade ungefär samma effekt – allt upplevdes och kändes m e r än i vanliga fall och jag var alldeles snurrig av livet och när vi sa hejdå hade jag gråtklumpen i halsen och snyftade i bilen på vägen hem precis som jag gjorde som fjortonåring i mammas bil på väg hem från kulturlägret i Kalmar. Inte klokt egentligen, det hör jag ju själv när jag skriver? Men likväl sant. Min fotograf-Marcus med det kluckande fnisset, min Maria (längst åt höger på sista bilden) som kallade mig älskling och fick mig att känna mig alldeles Emma även om kameran var på, Sandra med sin filmstjärneutstrålning, Lisas energi och gästvänlighet, Zeinas humor och sättet hon dansade igång sig innan tagning, Jimmys värme som var som en sommaruppvärmd insjö man bara ville stanna i, alla de andra inslagsproducenternas smittande personligheter och så de trygga, stabila, orubbliga fotograf-rävarna som sett allt och gjort allt och bara blinkade när de skrattade.
Jag har ingen aning om hur framtiden ser ut; vet inte hur programmet tas emot eller hur man egentligen gjorde sig i det här formatet eller om man någonsin får chansen att vara med om nåt sånt här igen – men vet ni? Det gör inget.
Jag hade två veckor på vuxenkolli med de finaste man kan tänka sig.
Det räcker förbaskat långt.
Så var man på Böda igen!
Fast själv den här gången; bilderna är från förra sommaren när vi var där hela familjen. Det kommer nog bli en vistelse för allihop i sommar också, pojkarna är ju som tokiga i Böda, men idag och till och med tisdag är jag här och inreder en av restaurangerna med bland annat kopiösa mängder växter som ska häftas fast i en miljon olika varianter. Så VANSINNIGT roligt! Jag har ställt in mig på att detta blir två dagar på en slags lyftkran med häftpistolen i högsta hugg, och så lite tid för att bära in träd, fylla på med täckbark och hänga upp gungstolar. Ska försöka ta före/efter-bilder såklart, så ni får se vad vi åstadkommer.
Men just nu hittas jag alltså här; på Böda, med en häftpistol och en lastbil växter.
Fint så.
I fredags kom jag hem vid lite i två; aningen senare än tänkt efter att ha suttit fast på motorvägen i 45 minuter utan att rulla en millimeter – trött så jag var tvungen att skriksjunga med radion den sista timmen för att inte somna vid ratten, redo som tusan för att skopa upp pojkarna och pussas.
Eftersom Leo går ”i skolan” nu och absolut inte vill bli avbruten kastade jag bara av det mest värmekänsliga från bilen, körde inom den lokala mataffären för att köpa picknick-mat och svängde sen in på förskolan för att hämta upp Noah. Hade saknat båda två nåt galet och kunde inte tänka mig en bättre fredag än att starta den tidigt med Noah för att sen hämta upp Leo en timme senare.
Sagt och gjort; ett stycke svettig Noah plockades upp på föris och sen styrde vi kosan mot stranden för eftermiddagshäng.
Vi åt mackor med räkost, Tom&Jerry-kex, jordgubbar och annan klassisk picknick-mat tillsammans på en filt, busade runt i sanden så vi hade små korn i håret hela helgen sen, doppade fötterna i havet, satt på en båt, letade snäckor och grävde hål med en jättespade. När man varit borta två veckor och bara sett varandra på helgerna är det livet att kunna ta lite kvalitetstid på tu man hand; särskilt när solen gassar och stranden är varm och man är alldeles groggy av trötthet och intryck. Allt blir liksom starkare då.
Sen hämtade vi Leo och åkte hem för att bada badkar, äta glass och läsa ur Rebelltjejer-boken.
Bästa fredagen nånsin, typ.
