Ni är väl många där ute i landet som har drivor av snö, och kanske till och med har hunnit tröttna?

Men här nere är det inte mycket av den varan kan jag lova, och det var först nu vi fått lite som kan räknas som snö. Den försvann på en gång, såklart, men igår fanns det ett tunt täcke i trädgården och jag snubblade ut på morgonen med kameran för att försöka fånga Prosten i morgonljuset. Finns ju nästan inget vackrare än ljus än just en kall vintermorgons nästan glödande strålar (det vackraste ljuset jag någonsin upplevt var dock det i Israel; hittills inget som toppat det).

Ja ja, skratta inte nu – detta är typ det mesta vi skrapat ihop i snö. På hela året. Då förstår ni ju.

Prosten hade vinthunds-fnatt ute bland flingor och buskar – snö har den effekten på allihop.

Och där är köksfönstret!

Där inne står mannen och tuggar på nåt, och jag smygfotograferar som nån slusk ute i trädgården iklädd hans vinterjacka, hans skor och hans långkalsonger (att stjäla sin respektives kläder är inga konstigheter, de är ju skönast).

Han är fortfarande unghundsfnattig, den där Prosten. Kastar saker i luften, springer i snäva volter, hänger de andra i strupen.

Min vackra Tant är ingen unghund, tyvärr. Varje gång jag ser henne går det en liten stöt av sorg över att hon förr eller senare ska fattas oss, precis som Tooka. Hon är ju 10 år nu, så det är naturligt att tänka så såklart, men jag tycker inte om det i vilket fall.

Och det var en liten morgonvy från vår trädgård, det! Med några snöflingor här och där som ger iallafall en smak av vinter, och flockens äldsta och yngsta deltagare ute bland frosten. Och här inne ligger Noah utslagen och sover efter en natt då han vaknat vansinnigt ledsen, med riktigt rossliga andetag och torr hosta och med febern stigande sakta men säkert. Suck. Stackars liten. Så det var dags igen.

Och med det önskar jag er en vacker måndag, vänner. Friska och krya, hoppas vi på.

I förrgår var det dags att handla lite grönt tyckte jag och svängde bort till Elins Blomsterglädje för att se om hon hade en bunte eucalyptus åt mig. Eucalyptus är ju fantastiskt; det är vackert, det är stökigt, det doftar himmelskt och det gör ingenting om de dör för de är ju nästan precis lika vackra torkade som levande. Några blommor var jag inte så sugen på; snittbuketter dör ju så himla fort? När ranunklerna och pionerna kommit in i blomsteraffärerna kan jag såklart aldrig låta bli, anemoner är jag i och för sig också svag för, men hittills har jag inte handlat en enda snittis på hur länge som helst.

Noah bar gärna blommorna åt mig, han är en ypperlig hjälp och vill gärna stå till tjänst, och efter en provsniffning var även han nöjd med dagens inköp. Hela bilen doftade för övrigt, och nu köket.

Ljuvligheternas ljuvlighet.

Och så bars de in!

Idag ska Leo på kalas, jag har dragit ett lager brun utan sol i ansiktet av ren gud-vad-jag-känner-mig-trött-desperation (bästa tipset; botar all typ av inbillad eller verklig glåmighet), mannen ska hjälpa mig fota en outfit, jag ska köra till apoteket eftersom jag kom på idag att jag inte har piller så det räcker över helgen (jag har väldigt bra framförhållning, suck) och kanske blir det bio? Såg att nån tecknad djungel-film kommit ut och bio är en av de bästa göra-med-barnen-aktiviteter jag vet så det får absolut bli bio idag eller imorgon, vilket som nu blir bäst.

Haggis fot är för övrigt så gott som ny nu! Tacka gud för det, för att tvätta den där tassen tre gånger om dagen har ju minst sagt varit nån form av Norén-produktion. Man FÅR ju inte komma nära hennes fötter så de första dagarna sprang jag efter henne i huset och sprutade natriumklorid från en halvmeters avstånd och hoppades att jag träffade, tills jag kom på att om man liksom tillbad henne väldigt ödmjukt i sängen i en kvart eller så genom att krypa på knä och kuttra mjukt som en duva och trycka sin panna mot hennes samtidigt som man mumlade hur fantastisk hon var så fick man faktiskt tillåtelse att hålla i den där tassen snudd på länge nog för att kunna få in natriumkloriden ordentligt mellan tårna. Och nu är den alltså så pass fin att jag tror att bara en dag eller två till av fjäskig tillbedjansritual behövs.

Men helg är det, iallafall, och det ordentligt. Så hoppas ni får en riktigt fin lördag.

Men hej fredag!

Och en fredag då vi faktiskt vaknar upp med lite vitt på marken. I och för sig är det kanske lite mer gråbrunt än vitt vid det här laget eftersom det är tö ute och allt är mer eller mindre slask; men igår föll stora flingor utanför fönstret och det var SÅ MYSIGT. En liten känsla av vinter tillslut.

I köket går köksmaskinerna varma i vanlig ordning.

KitchenAiden har fått flyttas till en hedersplats på köksbänken och används flitigt, men ibland har jag vansinnesbakning och då går även den här gamla godingen på repeat. När bilderna tas i kallt och stumt vinterljus är det tekakor som blandats ihop och står och jäser; perfekta mellanmålet om man kommer hem från förskolan eller skolan tidigt och behöver något som håller till kvällen.

Och ni som undrar hur det gick hos den nya läkaren?

Det gick jättebra. Eller det kändes jättebra kanske jag ska säga; nu har jag ju inget ”akut” som ska eller kan diagnostiseras eller åtgärdas sådär på stående fot; vi vet att det är diskbråck och vi väntar på neurologi och fram tills den är gjord kan man inte ta ställning till så mycket vad det gäller åtgärder mer än medicinering och sådär. Men jag behöver ju någon som har koll på min medicinering och hur/när den ska trappas upp, vad den ska mixas med, hur funktionen i främst handen förlöper och sånt där. En bilservice typ, mer än en reparation i det här läget. Och det verkade hon jättebra på; fick en ung och aktiv läkare som såg över allt, såg till att doserna räckte och att det fanns så jag klarade mig, själv bokade in en uppföljning där HON ringer till mig och allt annat som man kan tänka är basic saker men som jag som ni vet knappast fick vara med om innan. Så jag har en väldigt bra magkänsla. Hoppas den visar sig ha rätt.

I helgen blir det kalas, bio och annat som helger kan innehålla, men för nu ska jag bara ta fredag och försöka hitta fredagskänslan.

Och hörni; kör försiktigt! Det är en isbana där ute för de flesta av er idag.