Tänkte att ni kanske ville följa med lite på Nellys bröllop?

Jag fotade ju själva porträtten och halva ”första blicken” och lite från förberedelserna, en annan fotograf fotade i kyrkan och men Micke (som brukar fota mig ni vet) var med på det mesta (filmade mest i kyrkan dock) så idag är det hans bilder jag använder, så kan ni få se själva porträtten sen. Han är ju så himla duktig fotograf, inte minst vad det gäller bröllop. Tre fotografer hade hon alltså, ha ha. Rimligt ändå.

Vi startade med förberedelser på hotellet! Nelly hade gjort söta små morgonrockar till alla tärnorna med namnet på ryggen. Kände mig som i Grease.

 

 

Stämningen i ett rum när brudklänningen dras på …

Den går nästan att ta på. Första gången jag är med på det utan att stå bakom en kamera, och även när jag jobbar är det svårt att inte bli berörd och skakig så ni kan ju bara tänka er hur det var den här gången. Händerna skakande så mycket att jag knappt kunde snöra ihop hennes rygg.

 

 

Finaste vigseln nånsin, såklart.

Nelly darrade som ett asplöv och jag stig strax bredvid och försökte få henne att skratta så hon kunde slappna av. Prästen gjorde det lite extra vackert; han har varit med henne sen hon döptes och då blir det ju personligt på ett annat vis. Tror inte tt öga var torrt där inne, gudarna ska veta att mina inte var det iallafall.

 

 

Lokalen!

HERREGUD vad vi hade kämpat med den här dagen innan. Jag stod i fyra och en halv timme på en stege och knöt fast pompoms och skällde order åt folk innan jag klättrade ner och skällde order från golvet i någon timme till och Nelly sprang omkring med andan i halsen och delegerade åt andra och tärnorna slet med det som behövdes. Men visst blev det fint? Vi har pratat om att kanske ta oss an mer såna här projekt, Nelly och jag, för det är ju vansinnigt roligt att duka för fest och särskilt bröllop. Den här lokalen hade ingenting mer än borden och oklädda stolar och lite udda vaser och med lite pynt och täckduk och blommor och fantasi går det ju att få världens känsla i vilket fall. Och Enjoy Candles är ju livräddaren i alla dukningssituationer där man helst inte vill sätta fyr på något.

Man behöver väl sisådär 3-4 veckors paus efter varje dock för att inte bli ko-ko, men värt ändå känner jag.

 

 

Så blev alltså lokalen!

För mig har alltid dukningen/miljön man bygger upp på ett bröllop och som alla gäster släpps in i varit det viktigaste efter klänningen på nåt vis. Klänning, och sen kommer fotograf och miljö på delad andraplats.

Men då är jag ju inte riktigt vettig heller.

 

 

Sen var det fest!

Under tiden togs det lite fler bilder, där hela följet kunde vara med. När jag fotade var det bara Nelly & Fredrik.

 

 

Där inne var det fullt ös med liveband och mer eller mindre spontan allsång och ALLA dansade, det var så himla kul! Som små pingpongbollar studsade gamla och unga runt på dansgolvet, och det var en s å r o l i g fest att man kände sig fjäderlätt och rusig. Jag var kanske lite extra fjäderlätt efter mitt tal, för det var då jag kunde slappna av och bara gå all in på firande (när man jobbar samtidigt måste man ju hålla ihop, och talet ska såklart göras och det är man lite nervös för – men efter talet var jag klar som fotograf och hederstärna och talare och kunde fira min älskade väns bröllop med liv och lust, vilket jag gjorde).

Och det var Nellys och Fredriks bröllop det!

Tänk att min piratprinsessa äntligen hittade rätt.

 

 

Okej, jag vill ju inte jinxa detta nu

MEN IDAG HAR JAG EN VABFRI DAG!!!!

Hå hååå! Första på typ tre veckor. Jag känner mig helt berusad av all denna tid som ligger framför mig och vet liksom inte ens vart i mailhögen jag ska börja eller vilket uppdrag jag ska sätta mig med först. Kanske hinner jag till och med jobba ihop tillräckligt för att kunna ta lite tid ikväll när barnen sover åt att måla en dörr! (Vilket kanske låter lite osexigt men för mig är det så enormt givande att måla att det på nåt vis är höjden av tillfredsställelse – att kunna måla en dörr).

 

badcape: Elodie Details

 

Igår var det en sån fars att ni anar inte.

Jag var tvungen att åka till Emporia för att besöka Clas Ohlson inför ett samarbete, och det är ju en liten bit från Ystad. Eftersom Noah har en tågfetisch och äntligen var frisk bestämde jag mig för att han och jag skulle ta tåget dit tillsammans, så fick jag mitt gjort och han fick tågfest – två flugor i en smäll. Jag vet inte hur ni hade det men här i Skåne var det spöregn och halv storm igår, men enligt Skånetrafikens app skulle tågen börja gå vid 14 så jag siktade på tåget 14:20 och kom dit med Noah, vagn, regnrock och glatt humör. Precis när vi stigit in på perrongen gastar högtalarna att tåget är inställt och ska ersättas med buss. Fuck. Men eftersom Noah älskar buss också så hade jag inte hjärta att ta bilen och säga att det inte blev något av denna färd han hetsat upp sig så mycket inför, så jag tog ett djupt andetag och tänkte att okej, tågbuss, you can do it och stod sen där i spöregnet under ett litet tak och väntade snällt på bussen.

Och väntade.

Och väntade.

Och väntade ännu längre.

40 minuter efter att tåget skulle gått syntes fortfarande ingen j*vla buss till så jag satt i kö i 18 minuter på Skånetrafikens kundjäst-app för att fråga när ersättningsbussen kunde tänkas dyka upp bara för att få svaret jag ska kolla upp detta, vänligen dröj och fick vänta i tolv minuter till innan hon kom tillbaka med det käcka svaret de ska gå fram till klockan halv fyra. Jaha? Men det gör dom ju inte? Har finns ju inte ens ett s p å r efter en buss?! Nä det vet jag ingenting om men de ska gå. Alltså… Godnatt.

15:20 skulle nästa tåg gå, men det kom inte heller. Märk väl att vi alltså har stått ute i 1 timme och 20 minuter vid det här laget och jag är en dränkt katt till mamma som försöker låta bli att mumla väldigt fula ord och istället intala mig själv att jag är Årets Mamma som går igenom såna här totalt ovärdiga situationer för att min son ska få åka antingen en jäkla buss eller ett jäkla tåg – vilket som. Nån form av freakin kommunalt transportmedel iallafall, vilket verkade alldeles för mycket begärt denna torsdag utanför Ystad.

TILLSLUT kom en buss – 1 timme och 45 minuter efter att vi hade kommit till stationen. Men! Bussen gick bara till Ystad (vi bor utanför) vilket fick mig att vilja dunka huvudet i bussens motorhuv, men det var bara att smila upp sig och låta pepp tvååring klättra ombord och åka de sju minuterna buss in till Ystad där ett tåg stod på stationen och väntade med ca 3 minuter till godo när bussen närmade sig. Hetsig som aldrig förr slet jag ut vagnen ur bagageutrymmet på bussen, tryckte ner Noah och sprang sen som en olympiadmästare genom hällregnet –

bara för att se dörrarna stängas sekunden vi når fram. Ni fattar. Jag slog vilt på den lilla dörrknappen i ren desperation, men nej. Tåget rullade. Utan oss. Som stod kvar på perrongen, fortfarande i spöregn, och såg denna hägring rulla iväg – fullt medveten om att det skulle dröja 30 minuter till nästa.

Alltså…

Ja.

Men vi kom iväg tillslut, några timmar efter planerad avgång, dyngsura och med varsin kanelbulle i handen. Allt för att åka tåg till Emporia.

Det går bra nu.