Det är ju annorlunda att resa med barn, som ni vet.

Inga långa timmar i solstolen med slutna ögon, inga timmeslånga middagar, inga shoppingpromenader i staden (iallafall inte med vår yngsta, han skulle inte uppskatta en sån aktivitet), ingen maratonläsning i skuggan. Men å andra sidan får man ju allt det där andra istället; att få visa, uppleva, leva med. Att finna sig själv a n s t r ä n g a sig på en helt ny nivå för en annan människa – så är det väl över lag när man fått barn, men på nåt sätt känns det ännu mer tydligt när man är på semester tycker jag.

Man går varje dag till affären och frågar om det har kommit hinkar till stranden ännu. Man studerar menyerna noga och frågar varann vad tror du de kommer att tycka om? Man introducerar milkshake eller ber om färsk frukt på pinne, man står i en kvart och ropar ksss kssss kssss som en sinnesförvirrad ute på gångstigen för att försöka locka fram en katt, man sitter på knä och kikar på myror, man låter sig bli nersköljd av en hink havsvatten när man precis blivit varm i solen.

Man går dubbelvikt i en barnpool och drar barnen i armarna och låter som en motorbåt, man vaknar alldeles för tidigt och går till frukosten med kuddmärken ännu kvar i ansiktet, man läser böcker om folk som går på pottan eller hur många ben man har i skelettet, man somnar mer trött på kvällarna än man var när det inte var semester och man lämnar varje middag med odefinierbara fläckar på sin vita blus.

Men det är, trots allt, semester 2.0

Alltså, detta måste ju vara själva essensbilden av semester?

En stilla pool, vita parasoll, grönt gräs.

Det är nästan som att befinna sig i ett vykort konstaterar vi och gör oss väl tillrätta.

Just den här vyn är så klassik på nåt vis och jag måste fotografera den för att kunna ha lättare att ha den kvar i minnesbanken;

poolen, palmerna, och så havet där borta precis nedanför.

Det här är vansinnigt kul!

Ser ni badvakten där i bakgrunden? Stackaren. Vi är de enda som badar så tidigt på morgonen och då kommer han som ett skott och sätter sig och vaktar Leo där han plaskar runt i den 45 cm djupa barnpoolen. Som om han har fått stränga direktiv om att aldrig befinna sig mer än 10 meter från någon badande, oavsett situation.

Varför sitter han där? frågar Leo och kisar mot badvakten, men rycker sen på axlarna och fortsätter sin lek.

Något annat som är high life med semester?

Man får frukter uppträdda på små pinnar vid poolen – banan, ananas, melon, jordgubbar.

Det slinker ner i nyss badade små kroppar må ni tro.

Och så har man upptäck fenomenet MILKSHAKE!!! och får helt enkelt inte nog. Inte så svårt att förstå kanske; kall vispad glass med jordgubbssmak sitter väl som en smäck i värmen kan jag tänka mig, och är det semester så är det.

Och precis såhär hittar ni oss idag, denna lördag utan ett moln i sikte.

Vet ni?

Det har bannemig tagit såhär många dagar för mig att komma ut på andra sidan. Att komma förbi zombiestadiet som infann sig redan första dagen – det där tillståndet när det är som om tröttheten lagt sig som ett vakuum runt kroppen och vägrar släppa taget. Innan vi reste var jag trött, men visste inte att jag var SÅ trött. Men direkt när vi kom hit var det som om knappen slog om till off och sen har jag gäspande gått igenom dagarna som en loj katt i solen, och vid lunchtid har jag fått klippa med ögonen framför datorn när jag svarat på mail och jobbat för jag har nästan somnat sittande.

Men nu har jag fått ladda batterierna. Verkligen ladda.

De första fyra dagarna var vakuum och lunchsömn, men sen vände det och jag kom ifatt. Nu behöver jag inte längre kämpa för att hålla mig vaken när jag sätter mig, insidan är lika solvarm som utsidan och på kvällarna tittar jag inte längre på klockan för att se om jag snart kan gå och lägga mig – jag sitter bredvid mannen i soffan på terassen och ser på svanen som seglar runt av vinden i den tända poolen och drar in dofterna av Lindos och sippar på ett glas vin.

Det är tempot som har laddat om mig, antar jag?

Tempot och värmen och vattnet och att få LÄSA igen, inte bara lyssna på ljudbok eller podd utan l ä s a. Böcker. Hittills har jag hunnit igenom två och en halv vilket väl ändå måste anses vara någon form av rekord när man är på semester med små barn; det finns ju inte så mycket tid till det. Men jag har fått sitta där, på stranden, med min pocket i näven och höra Noah strax intill stapla stenar och Buse vada i vattenbrynet. Det finns ju inget farligt här, bara vidsträckta ytor sand – inget att halka på, inget att trilla i. Och nu är ju Noah så stor att man inte ens behöver fundera på om han tänker försöka äta stenar eller kasta sig i havet, man ÄR bara.

Så, så skönt.

Så nu kan jag säga att ja, jag har semester. JAG. Kroppen min har semester, hjärnan har semester, själen likaså. Jag gick ner för att sen vända upp, jag kan känna energin puttra som en liten utombordare under ytan och det är en känsla att njuta av efter dagar av sömnigt varande.

Jag behövde det här. Det gjorde vi nog alla.

∞

Baddräkt från Asos | sarong från H&M | hatt från Malene Birger

∞

Fredag.

Två dagar kvar, men två hela dagar – för vi åker sent på söndag och kommer inte hem förrän på natten mot måndag. Skönt på sätt och vis, för pojkarna lär sova hela resan och jag och mannen kan dra en filt över oss i planet och se på Cell eller Kungens Hologram på datorn med sömn i ögonen.

Vi fyller dagarna med allt och ingenting som sagt;

bara strand och hav och pool och mat och Kids Club som ett välkommet avbrott för Buse när han får lek i kroppen och vill springa tillsammans med en treårig flicka från Sverige som kom igår. På förmiddagarna kämpar han hårt med stenletandet  och bär tunga bumlingar tvärs över stranden för att visa upp dom.

Titta mamma vad jag hittat!

Lille älskade.

Jag läser upp era fina kommentarer under hans inlägg för honom och han fnittrar förnöjt och frågar vem var det? och så berättar jag vad ni heter och så nickar han som om jaha, då vet jag ju vem det är. 

Så nu vill han såklart göra ännu mer blogg, så jag har lovat att när Noah sover middag så ska jag hjälpa honom att fota och skriva och sådär.

Så snart får ni nog se mer från Leo skulle jag tro.

Här har vi suttit någon timme idag, grävt i sanden och vilat på solstolarna och tittat efter fåglar som hoppat mellan grenarna i träden och som Noah tjuter glatt efter och vevar åt med hela armen.

Och nu är vi tillbaka på rummet, Noah ska sova och jag ska hjälpa Buse – men först det där; ett dopp i poolen och några minuter av torkande över en pocketbok med halva kroppen i skuggan.

Två dagar kvar.

På det hinner man mycket.