En vuxen människas kropp är inte byggd för feber, så är det bara. Idag har jag legat nerbäddad med en balja nyponté och snorat och även om jag KNAPPT touchat 38-strecket så har jag varit alldeles förfärligt ynklig och påpekat att jag har ont både i leder och muskler. Till ganska döva öron dock, men man får ju försöka.

Men imorgon ska jag vara frisk som jag vet inte vad, det är planen, så nu kryper jag ner där bland sällskapet igen och ser till att det blir så. Varit utan feber de sista timmarna så jag har en god chans att det stannar så.

Vi håller tummarna, helt enkelt. Jag har en modemässa att besöka.

Godmorgon vänner!

Igår hade jag en glamourös kväll må ni tro.

Jag och mannen hade precis börjat kolla på Luther med en sovande, återigen febrig Buse, mellan oss när vi hörde via babymonitorn hur Noah hostade inne på sitt rum och vaknade upp ledsen av hostandet stackaren. Så vi tassade in; jag lyfte upp Noah sådär som man bär barn ni vet – ena armen under rumpan och andra handen mot hans nacke, och han halvsatt yrvaken med ansiktet mot min hals och hostade under tiden mannen stängde av larmet (vi har ännu andningslarm i sängen, kommer nog få hänga med ett tag till). Bar ut honom i hallen på väg in till vår säng när jag känner hur hans kropp spänner sig och jag hinner tänka åh helvete och en halv sekund senare är jag nerspydd. Totalt och fullkomligt nerspydd av brun förskolelunch – jag har spya på tröjan, under tröjan som rinner behagligt ner för mitt bröst och mage, på Noah, på hans kanin, på golvet, lite av väggen OCH även i håret där det alltså gungar några bitar kräk (korv? oklart) som liksom gör ett mjukt köttigt ljud ifrån sig varje gång det nuddar min kind.  Ja. You get the picture.

Jag: Han spydde ner mig!
Mannen: … (står som förstenad med klotrunda ögon och tittar på mig, samtidigt som han liksom skuttar från fot till fot på tårna).
Jag: Men HJÄLP mig! (Tror en av korvbitarna lossnar från håret vid detta tillfälle).
Mannen: Eh… eh…. (Fortsätter att studsa från fot till fot med fingrarna liksom spelande i brösthöjd och med så flaxande ögon att man mest ser ögonvitan).
Jag: Hallå? H J Ä L P mig! Jag har spya överallt!

Mannen får fart, äntligen, och skjuter iväg i köket och kommer tillbaka med EN HALV JÄVLA TOARULLE som han handlingskraftigt river av ungefär en decimeter från och hjälpvilligt räcker fram.

Jag: Toapapper?! Vad tusan ska jag göra med lite toapapper? (börjar fnittra av chocken nu, kräket börjar kallna). Du måste ju hämta en HANDDUK. Herreguuuuud.

Och under tiden mannen letar efter en handduk får jag försöka torka av bebis med en decimeter toapapper där i hallen. Får ungefär då en glimt av mig själv i hallspegeln där jag står i pyjamasbyxor med nerspydd, kletig tröja och kräk i luggen och en inte riktigt hundra blick i ögonen om ni förstår. Det ENDA som räddade den situationen var att jag är så galet förkyld att jag inte kände ett uns av stanken och därför kunde försöka hålla hjärnan sysselsatt med att tänka det är milkshake, det är milkshake tills jag kom in i en dusch. Men åh, glamouren med små barn alltså. Den upphör aldrig.

Så idag har vi alltså ett styck, nu feberfri igen, Buse hemma som i sin tur har sällskap av en hosta-hela-natten-Noah som i sin tur har sällskap av en mamma som stått med kräk under tröjan ganska nyss och som nu har feber själv och är så förkyld att hon knappt kan andas och som i sin tur har sällskap av en man som vi nog ganska snabbt kunde konstatera gjorde rätt i att överge akutmedicin.

L i v e t.

Det ger en verkligen anledning att skratta ibland.

Det är väl egentligen inte dags för semlor ännu? Har lite dålig koll, känner jag. Men jag känner också att det är gott med semla oavsett när, så det har vi gjort idag – semlor.

Inte helt från grunden, jag är ingen supermänniska, utan bröden köpte jag i butik och så adderade vi bara grädde och florsocker själv. Och vaniljkräm istället för mandelmassa, ho hoo.

Nu är pojkarna klippta av bästa Emelie och Leo är feberfri (JAG har däremot fått förkylning omgång två och denna är mer vildsint än Paris-versionen), men eftersom Murphys Lag är högst levande så verkar det som om Noah ska till att få feber istället. Varför inte, liksom. Lite ombyte skadar inte kan man ju tycka. Så vi får se hur det utvecklar sig, men med största sannolikhet så blir det barn nummer två i famnen här hemma imorgon istället för barn nummer ett.

Så jag skjuter på planerna lite (ska spela in Frukost med Emma del två, har saker som ska fotas och så har jag ett projekt som faktiskt NI gett mig idén till efter att ha skrivit det till mig varje sommar – jag ska se om jag kan få det att bli verklighet det här årets sommar för det vore SÅ kul, men jag behöver hjälp om jag ska få det i hamn och det är det jag ska försöka rodda ihop) och så tar vi det som det kommer.

Vab en dag till hit eller dit gör ju ingen större skillnad.