Som utlovat;
granen klädd och färdig!
Alltså; jag tror jag berättar varje år om min inre konflikt gällande granen? Jag ä l s k a r julen och granen är en stor del av det, men den kärleken har också under lång tid varit ganska ångestfylld för mig, och även om det numera inte finns ett enda litet strå kvar av just det så blir jag ändå påmind varje år när den kläs. Det var nämligen så att jag växte upp med en mamma som fullkomligt b a d a d e i jul, och om ni tycker att jag går lite bananas med min julgran så är jag ingenting mot henne. Varje år var det en ny färg i granen (alltid färgtema) och det planerades noga, jakten på Den Perfekta Julgranen var hysterisk (så många galna minnen) och varje jul så stod den där; välklädd, gnistrande och fulländad.
Som många andra tonåringar hade jag väl en massa issues som jag inte riktigt tog tag i och när jag flyttade hemifrån så hade min mamma och jag en paus på något år där vi inte pratade eftersom det helt enkelt var bäst så för oss båda, och när det var dags för min första egna jul så minns jag att jag satt på golvet och grät över att min gran inte blev lika fin som hennes. På nåt vis var det så himla viktigt att skapa en gran som hon skulle ha tyckt om om hon hade sett den, en gran som skulle dels visa att jag klarade mig själv och dels visa att jag hade henne i mig och hade lärt mig. Det var en enorm konflikt mellan att vilja vara stark och självständig och samtidigt vilja ha gillande och göra henne stolt. Förstår ni vad jag menar? Granen blev en symbol på något vis, på det som var trasigt.
Nu är det tack och lov inte så länge och granen är bara en gran, men grunden i min gran kommer alltid från min mamma och jag kommer alltid tänka på henne när den kläs.
Ni ville veta lite om de olika kulorna?
Jag har samlat till granen som ni ser idag, den vita, i kanske 8-9 år nu? Innan dess har jag haft röd gran och blå gran och säkert nåt annat också, men sen 8-9 år tillbaks är granen vit och kommer nog så förbli (det är ju ganska svindyrt att börja om ha ha, så den får hålla sig vit tycker jag). De här kulorna var de allra första vita jag köpte, i en butik strax ovanför Möllan i Malmö som säkert inte alls finns kvar, och de blev grunden i granen som den ser ut idag. Jag bestämde mig där att de fick bli starten och så köpte jag nästan alla de hade och bar hem. Så dessa har jag en hel del av, de är liksom grundpaletten som fyller ut och sen adderar jag bara några nya varje år.
Det vita varvas med glas och silver för att få den där frostiga känslan,
och de här nästan droppformade silverkulorna minns jag inte riktigt men jag tror att de kan komma från Huseby? Och belysningen i granen är alldeles vitblå och det är samma ljusslingor som jag köpte till vårt bröllop för sisådär 6 år sen.
Dessa är nya för i år!
De vackra glasmaneterna som är alldeles fantastiskt delikata och så kulan åt höger som så fint binder samman både det vita, frostiga och alla fåglar som sitter på grenarna.
Båda hittade vi i Paris.
Små fåglar som sagt!
Jag har dessa och så en silvrig variant med vita stjärtar. Från Systrarna Grene för kanske 5 år sen?
Mina absoluta favoriter är nog de långa istapparna åt höger, och även de silvriga tapparna åt vänster. Den silvriga kommer nog från Huseby, och istapparna köpte jag på Vellingeblomman nån gång när Buse var typ bebis och jag minns att de var JÄTTEDYRA men åh så himla glad jag är att jag ändå slog till, för varje år gör de granen hel.
Om ni ser slingorna av rimfrost så är de nog också från samma inköp på Vellingeblomman, fiskelinan med bomull likaså (enkel att göra själv för övrigt).
Där finns frostiga kottar också (osäker på var eller när?).
Och de här helt underbara från Pols Potten!
De hittade jag i Ljungby på Fru Modig när Buse var runt ett, två år? Både jag och mamma blev som fastfrusna i några sekunder innan vi slet åt oss varsin kartong. Inte alls i linje med resten kanske, men likväl oemotståndliga ändå.
Jag har ju inget glitter i granen utan kör med min rimfrost och vita, enkla fjädrar istället.
Och det har liksom blivit till en tradition nu, att hitta en fura fem kulor varje år som adderas. Några faller bort varje år såklart pga av att de går sönder men på så sätt ökar det lite, lite hela tiden och allt har en historia. Och så blir det såklart inte lika saftigt som att köpa en hel grans pynt på en gång.
Och där var historien om granen, alltså! Helt omöjlig att fotografera men väldigt älskad, likväl.
Och nu ska den få stå där och lysa upp innan det är dags att plocka ner och linda in i papper och bära ner i källaren igen till nästa år. Och hörni; julafton på lördag?!
Vojne, vojne.
Det går undan det här.
