
Och så kom vi äntligen iväg på gran-letar-jakt!
Jag hade sett skyltar vid Åbergs och tänkte att det säkert var bra, och vilken FULLTRÄFF! Inte alls så romantiskt som att gå i skogen i djupsnö och hugga själv såklart, men snäppet bättre än att rafsa bland halvtrötta granar utanför ICA iallafall. Det var som en stor lada full med bulliga, tjocka Disney-granar! De som hade stället hade helt klart fattat grejen.
(Tips till er lokala; kör in vägen mot Åbergs och fortsätt sen i en halv evighet så ligger det där på vänster sida, ingen aning om vad det heter tyvärr).

Leo är nästan lika nitisk som jag är när det kommer till gran. Jag försökte, yvigt gestikulerande, förklara för granförsäljaren vilken typ av gran jag ville ha (den ska se ut som den där, fast mycket högre fast inte för hög… hur högt vi har i tak? Jag vet inte riktigt? Älskling hur högt har vi i tak?… ja vi vet inte riktigt men hur hög är den där? Jamen typ så högt har vi nog. Så ungefär som den, fast som den och så rund som den, och kungsgran absolut) och det var en mycket luttrad man för han nickade bara och sen gick han iväg och kom tillbaka med den PERFEKTA julgranen.
Både jag och Leo gav tummen upp.


Så den nätodes in och baxades in i bilen (tur att vi körde två bilar och att mannens buss har fällbara säten) och väl hemma så kom problemet med att granen skulle stå svalt i minst ett dygn först, eftersom den kom utifrån och inte fanns inne i ladan med de andra, och vi har ju inte jättemycket utrymmen som är så värst svala. Det enda vi kunde komma på var att stänga av elementen på Noahs veranda, och där kunde vi ställa in granen.
Dock skulle den ju stå i vatten och den står ju liksom inte av sig själv i en hink så det krävde kreativa lösningar.

Ha! Ett styck verklighet i bild.
Där står alltså granen i en klarröd hink på verandan och hålls uppe med hjälp av en elbil och en byrå. Inga konstigheter.
Nu är dock granen inne i vardagsrummet och jag är m y c k e t osäker på dess överlevnad. Haggis har nämligen cirkulerat som en haj och har kastat oroväckande lystna blickar på min nya skönhet, och när jag är hemma och kan stoppa ett styvt pekfinger framför nosen på henne så går det väl an men så snart jag lämnar huset finns det ju en risk att den där haggan strimlar granhelvetet över hela vardagsrummet om jag har otur. Hon är ju trots allt ett år och i sin mest livfulla ålder, så det är absolut inte omöjligt. Därför har jag inte klätt den ännu, utan den får stå oklädd ett eller två dygn så jag kan lämna huset och se vad som händer innan jag stoppar mitt älskade pynt över hela granen bara för att finna det nertrampat och hitta Haggis lycklig i soffan med julkuleglitter i hela skägget.
Så, fortsättning följer alltså!
Men en gran, det har vi.