Sen jag började blogga ser ni ju bilder på det mesta, men det fanns ju ett liv i n n a n bloggen också som ni inte sett så himla mycket av. Tyvärr var jag inte lika aktiv med fotograferandet på den tiden och det finns mest halvkassa mobilbilder, men jag tänkte att vi ändå kunde kika lite på några av de fotoalbum jag har på Facebook? Från sånt som var innan bloggen startade.

Första albumet jag skapat heter Världens Bästa Människor och innehåller bland annat de här bilderna:

 
 

 
 

Dessa la jag upp för 8-9 år sen, jag var alltså 27-28 år gammal och om ni undrar vad jag gör på vänstra bilden så öppnar jag paket. Det är från en kväll i Malmö precis innan jag ska flytta till Falun och mina anställda har en hejdå-fest för mig  på kontoret. Jag minns att det var så himla känslosamt eftersom jag verkligen älskade den där gruppen jag hade satt ihop och arbetat med så länge, och de hade fyllt hela whiteboardtavlan på väggen med små budskap. Fint.

Nästa album heter Gran Canaria och är ungefär ett år senare skulle jag tro? Ett och ett halvt kanske.

 
 

 
 

Det är från när jag, Micke, Nelly och Carl-Otto var en vecka på Gran Canaria och hade så roligt att det inte var klokt. Jag har skrivit om den här resan tidigare, både under Livräddare och något annat, och det VAR verkligen en form av livräddare – eller själsräddare kanske. När vi reste var jag så trött, frusen och trasig i andra änden av Sverige och hade slagits i månader för att komma fram till vad jag ville göra, och när vi kom hem så var jag lugn och varm och visste precis vad jag skulle göra. Då började processen med att flytta hem igen och för första gången i mitt liv hade jag en definition på ”hem”.

”Saker som är bedårande” är ett roligt album med bilder tagna precis i början av mitt och mannens förhållande, så runt sju år sen. Jag var så otroligt fascinerad av hur olika vi var; hur han var ordnad och så himla märklig i sina ramar där jag var fladdrig och sorglös. Jag gick runt och fotograferade saker i hans hem som jag tyckte var hysteriska och skrev tack och lov captions, för nu för tiden kan jag inte minnas riktigt varför vissa saker var så fascinerande för mig (nu har jag ju levt med honom så länge att det är en del av mig också). Men såhär såg det iallafall ut:

 
 

 
 

Bedårande? När någon sätter upp en lapp på sitt badrumsskåp med texten ”Tandtråd”. Och ett utropstecken.

Bedårande? Att döpa en pärm till ”Pärmen” som om dess innehåll på så sätt är en självklarhet. Och att vara, förmodligen, väldigt nöjd med sin egen insats.

 
 

 
 

Bedårande? Att ha en såndär pretentiös brandvarnare, en sån som man fäster på lampsladden och som bara går att få tag i via kultur- och designfrämjande butiker där alla som arbetar måste bära Marimekko och ha kulturlugg.

Jag: ”Ah. En bok om segelbåtar. 500 stycken till och med. Ojdå.”
M: ”Mhm.”
Jag: ”Vem vann?”
M: ”Vadå vann?”
Jag: ”Testet. Vilken båt vann testet?”
M: ”Testet?…Det är inte…Men nej… Ingen!”
Jag: ”Ingen?”
M: ”Nej.”
Jag: ”…?”
M: ”Men… Nej… Sluta nu. Det är ingen sån bok.”
Jag:”Vadå sån? Klart någon måste vinna! Du kan ju inte göra en bok med 500 tester och inte berätta vem som är bäst liksom.”
M: ”Jo. Jo, det kan man.”
Jag: ”Nej! Man måste ju rangordna dom! 500 båtar och tester på alla – någon måste ju vinna!”
M (märkbart irriterad): ”Jaha? Ja ja. Det är väl den största och snabbaste som vann då.”
Jag: ”Men…”
M: ” Nu pratar vi om något annat.”

Bedårande? Att köpa en bok och ha den i sin bokhylla och försvara den och tycka att den är fin precis som den är. En bok med 500 tester. Där ingen vinner.
 
 

 
 

Bedårande? Att rulla upp änden på sina kaviar-, räkost- eller tomatpurétuber. Och att, när jag i färd med att fotografera konstverket, hejda mig, vända på tuben, peka på den och säga:
”Ser du? Ekologisk. Dessutom.”
och knacka lite bestämt med fingret på diskbänken och nicka för sig själv och se… ja… bedårande ut.

Bedårande? Att ha en blå bok (förhoppningsvis utan tester där någon vinner) fylld med bara sånt som kliar. I sin bokhylla. Bredvid storsäljaren ”KOL”.

En underbar påminnelse att ha om hur vi i grunden är så olika, och därför fann varann.

Nästa album heter ”Sånt som räddar livet på en” och där har jag samlat bilder på människor och händelser som betydde väldigt mycket. Ungefär sju år gammalt skulle jag tro:

 
 

 
 

Där finns Svåra Lena på stranden en väldigt rolig kväll, min äskade älskade mormor som jag saknar utan botten än idag, bilder från en kväll då jag bodde på Limhamn och vi hade samling i den lilla lägenhetens största möbel: sängen, samt två bilder från en kväll då vi var ute på Båten och var alldeles sorglösa och hade sommar i håret.

Och ja, det var en liten titt på gamla bilder det. Vi kan kika lite i de andra en annan gång, men nu väntar tisdag i studion! Tre dagar kvar till Paris och en hel del att hinna innan dess.

 

 

 
 

I lördags var det alltså dags för vår Great Gatsby-fest!

Såhär såg jag och Svåra Lena ut minsann. Inte världens bästa bild, men försöker man ta bild på toaletten så blir det såhär. Jag hade en kort peruk och kände mig mycket tjugotalsdansös och funderade hela kvällen på om man kanske skulle klippa sig sådär om man kände sig lite crazy nån gång. Och så klänning och smycken från Ebay (bästa stället, I shit you not) och röda läppar och mycket eyeliner.

Vi var redo!

 
 

 
 

Vi hade hyrt källaren på Johan P –

(en svinbra lokal om man vill ha fest eller bröllopsmiddag eller så för övrigt, jag har sneglat på den i över ett år och funderat på vad tusan man kunde hitta på där nere och nu fick vi äntligen en anledning) och medan de andra gjorde sig klara hemma och på hotellet så pyntade vi upp lokalen.

 
 

 
 

Personalen förberedde ett bord med mingel-Prosecco …

 
 

 

 
 

… och en egen drinklista med tidsenliga cocktails.

 
 

 
 

… Medan vi tände ljus…

 
 

 

 

 
 

… och tog selfies.

Där ser ni Vaxgudinnan också, dagen till ära i svart peruk. Mycket bra på att tända ljus.

Dukningen var egentligen ganska enkel och bestod av en helsikes massa strutsfjädrar (inga djur kom till skada under festen) som jag gjort bordsdekorationer av genom att sticka in dom i block med oasis som jag stoppat i krukor. Snabbt och enkelt och blev lagom effektfullt, så det är ett dukningstips om det vankas nåt extra.

 
 

 
 

Sen var det klart!

 
 

 
 

Vi gick upp för at invänta dom andra!

Det var mycket roligt att vandra utklädd genom stan måste jag säga. Alla blev så himla glada när dom såg oss! Precis allt blir roligare när man klär ut sig.

 
 

 
 

Mat med Vänner minus Mauro (som var på Rimini) dök upp och var så himla stiliga. Robban bar till och med en autentisk tjugotalskostym från sin svärmors morfar. Herregud vad jag tycker om de där, alltså.

 
 

 
 

Det började strömma till vackra, uppklädda gäster och vi drog oss ner i källaren igen. Där är Mathilda som ser ut som kvällens underhållning, som om hon är en stjärna som ska sjunga lite senare, och så Gela som var fabulös och som jag hade lyckats skicka in till ett stackars pars hotellrum i den där munderingen (i korta drag handlade det om att jag förväxlade två siffror på vårt hotellrum vilket innebar att Gela knackat på och stigit rakt in i ett främmande pars rum där de låg i sängen och försökte ha egentid medan hon stod i full flapper och bara stirrade).

 
 

 
 

A l l a var så himla tjusiga att det inte var klokt! Precis varenda en hade klätt upp sig till tänderna. Bland annat Liw och Sriwanna också som inte syns här, men som var utsökt fina.

 
 

 

 
 

Lite över 20 personer blev vi och det var magiskt att sitta där nere i vår egna lilla värld och lyssna på Charleston och prata. Mat med Vänner hade kommit på en ”lära känna varann”-övning som gick ut på att alla fick skriva två frågor (som krävde utförliga svar) på varsin post it-lapp och sen fick man gå runt och fråga varann sina frågor och få reda på en himla massa skoj. Jag frågade ”Du måste skapa Arken, jorden ska gå under, och du får bara ta med dig 4 personer från det här sällskapet – vilka blir det och varför?” samt ”Vad är du rädd för?”. Jag fick vansinnigt roliga svar på det där med Arken, folk tänkte verkligen på sitt ansvar och jordens fortlevnad.

Sen hade alla fått hemliga uppdrag också att utföra under kvällen. Mitt var att ljuga ganska grovt för 2 personer och sen återkomma under kvällen och ångerfullt berätta att jag ljugit, utan att berätta om uppdraget. Dock gjorde jag bara första delen kom jag på nu, så jag måste nog skriva till 2 personer idag annars funderar de nog på nån av sakerna jag sagt ha ha.

 
 

 

 
 

Det serverades buffé med ostron, waldorf, musslor, ägg med aioli, kyckling med mera och det var tokgott som alltid när Johan P gör något. Vi var mycket nöjda.

Det enda som inte var så tidsenligt var det här:

 
 

 

 

 
 

Tekniken, ha ha.

Jag älskar när det är bloggare på fest; alla är förberedda till tusen med externa laddare, sladdar, kameror och en massa Instagram-moments. När vi skulle äta hann vi dock börja lassa upp en hel del innan nån skrek Stop! Vi måste ju fota maten! och då var det som om någon ropat Freeze! för alla stod blickstilla tills det smattrat färdigt.

Vad gjorde vi mer?

 
 

 

 
 

Vi pratade och skrattade…

 
 

 
 

… dansade…

 
 

 

 
 

… sjöng…

 
 

 
 

… höll små tal och bestämde vilka som inte skulle kommit levande ur en källare med en psykopat och två av sina bordskamrater.

 
 

 

 
 

… och hade musikquiz (på blodigt allvar visade sig), bjöd ner andra matgäster och skrattade så tårarna rann.

Det var helt enkelt en helt fantastisk kväll, alldeles lagom lång, med så många vackra kostymer, utstyrslar och frisyrer. yfJo, det där med temafest – det är alltid en bra idé.

Det är helt enkelt roligare att klä ut sig, så är det bara.