
Godmorgon!
Så blev det juldagen och jag sitter i köket (som nog många andra) och tuggar Gaviscon efter all julmat och lyssnar på hur vinden tar i utanför fönstret.
Vilken mysig jul det blev igår! Ni ska få se lite bilder från den sen. Och idag fortsätter ju firandet här hemma med besök av mamma och Sockervadds-Göran och en liten julafton till, när vi ändå är igång. Minus tomten då kanske, även om vi hade en särdeles snygg tomte i år om jag får säga det själv.

Och det här? Det här är Haggis.
Hon är 10 veckor och en skotsk hjorthund och mannens julklapp till mig. Jag höll på att dö litegrann när jag förstod vad jag skulle få – jag har ju sagt ett tag att en till inte skulle skada (ja jag vet att det är lite crazy dog woman enligt många att ha flera hundar, men jag är liksom uppväxt med stora flockar och ser det inte som så crazy. Arv och miljö och sådär. Och så har vi ju vinthundar vilket innebär att dom inte behöver aktiveras på samma sätt som en brukshund; det dom behöver för att må bra är ju att springa och DET gör dom ännu bättre i flock. Dock får Haggis inte motioneras på det sättet på minst ett halvår).

Men iallafall – jag trodde ALDRIG att jag skulle få en hund. Jag var och tittade på Haggis och hennes syskon för några veckor sen tillsammans med Banditen bara för att få en större känsla för rasen, träffa fler vuxna Skotska Hjorthundar och se om det kunde vara något för oss i framtiden. Och jag förälskade mig i mamman; hennes mentalitet var ljuvlig, och åkte hem och berättade men la det sen på hyllan. Mer som sen när vi ska skaffa en till skulle jag vilja ha en sån. Tant och Tooka är ju gamla nu, om jag har tur är dom med oss i något år till, men de är ju inga unghundar direkt och hur ogärna jag än vill tänka på det så vet jag att jag aldrig kommer vilja vara utan hund eller bara ha en när dom går bort. Men mannen tog alltså saken i egna händer, kontaktade uppfödaren och bokade Haggis och dagen efter vi kommit hem från Åre berättade han att jag minsann hade en puppis att hämta. Och jag smällde av.
Så nu har vi alltså en tusshårig, tioveckors flicka vid namn Piraten Haggis här hemma; ännu en att göra mig sällskap på jobbet, och som redan blivit Absolut Bästa Kompis med Spöket och leker med henne så att Tant slipper.
Åh.
Hon är så fin.