JA! Öppna Drömmen!

Det brukar ju göras på påskhelgen men då var vi tvungna att vara hemma (och jag hade ju städdille som ni vet) och så var tanken nu förra helgen men eftersom Noah har födelsedag imorgon hade det blivit lite för stressigt – så kanske nu till helgen? Längtar ju så otroligt mycket! Men då Noah fyller år på en tisdag så gick gårdagen helt åt att baka och fixa det som kunde fixas, så att jag ikväll bara kan blåsa upp alla ballonger och fixa det sista innan han vaknar imorgon bitti.

Det här året vill han ha skelett-tema, så det kommer vara skelett bannemig överallt. Varför inte, liksom. Vad han får i födelsedagspresent vet jag att ni är många som frågat efter men det kan jag inte avslöja förrän han har fått det (han har en mycket läskunnig storebror) men jag vet att han kommer bli nöjd. Nästan allt på hans korta önskelista gick att fixa (minus en Teletubbiedräkt för det är av någon vansinnig anledning OMÖJLIGT att finna till barn?! Finns bara till vuxna?? Och så en elbil för barn, en jeepversion med tak, för han har redan en elbil så det kändes inte rimligt att han skulle ha en till – särskilt inte med tanke på att de är snordyra).

Så; först ska vi ha födelsedag imorgon för alldeles nybliven sexåring och SEN kan det bli ny helg och ett älskat hus i Småland öppnas upp.

Längtar. Ihjäl. Mig.

Ett år har vi nu levt i den här märkliga världen, och har anpassat oss förvånansvärt bra? Iallafall jag; kanske inte ”bra” men att jag har anpassat mig – det tror jag vi alla har. Att det nya neutralläget är såhär nu på nåt sätt; att det är stängt överallt och att man håller sitt avstånd och att munskyddet åker på och att allting stänger klockan 20:30 och att man naturligt inte uppsöker större sällskap som man gjorde förr. Även det där med att resa; man bara vet på något sätt? Att det går inte nu. Och så är det med det.

Men det finns vissa saker som jag undrar hur lätt det kommer bli att återanpassa sig till efter det här?

Som:

• Att ha kläder på sig?! Alltså RIKTIGA kläder en hel dag? Det klarar jag knappt av längre efter allt detta hemmajobb. Jag har ju gått i mjukisbyxor/träningsbyxor i ett år, ingen bh, inget som sitter åt. Tanken på att klä upp sig känns extremt frånvarande, och bara de dagar jag klär mig för jobbet väljer jag numera jäkligt mycket mer casual kläder än tidigare; istället för jeans och kavaj blir det mjukare kostymbyxor och hoodie – eventuellt en kavaj över. Men jeans känns som djävulens påfund just nu, och efter en halv dag på jobbet får jag motstå impulsen att dra av mig bh:n och knöla ner den i ryggsäcken.
• Att gå i folksamlingar eller på stan. Jag märker hur folkskygg jag blivit, som när jag måste korsa Centralen. Är jag på ett ställe med mycket folk kryper det i mig och jag går mest och trycker i ytterkanterna och vill komma ifrån.
• Att inte stå 2 meter ifrån någon annan i en kö? Vi svenskar är ju så vana vid att stå lydigt i kö, så det är inte problemet, men det här med att inte längre automatiskt anpassa sitt avstånd? Kommer kännas helmärkligt.
• Att resa. Kommer kännas förbjudet ett tag tror jag? Overkligt? Med en gnagande känsla av fara eller att kanske inte kunna komma hem?
• Att inte ta omvägar runt riskgrupper. Just nu går jag stora cirklar runt alla äldre och det kommer också ta tid att anpassa sig till; att inte längre se sig själv som nån slags potentiellt mördarvapen för alla i högre ålder.

Men ja; samtidigt så anpassade vi ju oss till hur det är nu. Så kanske anpassar vi oss lika snabbt tillbaka? Om det nu någonsin blir ett ”tillbaka” fullt ut, det vet vi ju inte ännu. (Och ja; det där med kläder på sig kan jag hoppa över – men att få resa igen vore fint).

Underligt hur det kan bli, egentligen.