Igår var det underbart höstväder här i Ystad när jag begav mig in för att möta Fuffe och planera bloggevent för hans Skepparps Vingård. Det är ju så fantastiskt den här perioden när det fortfarande är varmt nog att gå utan jacka, men svalt nog att inte svettas ihjäl när man satt på sig en lite tjockare tröja! Älskar’t. Det är väl bara några veckor som högst som man får ha det så här.

Jag var pepp på att träffa Fuffe (det är man alltid) efter att inte ha sett honom sen jag var på Kronovall med Kalklitir och blev vallad genom området och lyssnade på hur Carola dykt upp i hans vinodling sist med sin turnébuss och förvånat alla vinbönder och dessutom hjälpt till lite med ympandet eller vad dom nu höll på med den dagen. Det gav dom nog lite att prata om skulle jag tro. Coolt, Carola!

(Sjalen med paljetter är från KyssJohanna, tröjan från SheIn och byxorna tog jag på Vistamia-koden jag hade på Instagram så blev dom ett dunderfynd då dom redan är på rea här).

Ystad, alltså. Hur vackert?!

Alla dessa små gränder och klättrande rosor och all kullersten (som dock inte alls är särskilt Banditvänligt och skapar en himla massa problem när man ska köra henne nånstans i bil) och torget som är sådär lagom sömnigt och där handlarna säljer blommor ur hinkar nästan som i Helsingör.

(Åh herregud vad jag blev sugen på Helsingör nu! Det får det bli snart).

Ja, och så tog jag och Fuffe lunch på Espresso House och planerade det stundande eventet och det kan jag säga att har du en blogg så bör du reservera den 17 oktober illa kvickt, för då jäklar blir det åka av ska du veta. Herregud som jag skrattat när jag satt ihop programmet för den här dagen! Har försökt göra en dag som jag själv skulle ha så himla roligt om jag var med på (nu ska jag ju vara med, men ni fattar) och det här kommer man inte vilja missa. Jag kommer att gå ut med lite mer info snart om hur man anmäler sig och så såklart, men jag har bara väldigt begränsat med platser så det gäller att vara snabb som en vessla tyvärr.

(Är det någon som redan nu känner att självklart vill jag spendera den 17 oktober på Skepparps Vingård med en Fuffe, en fruga, en hemlig gäst, aktiviteter och gapskratt och själv bara behöver infinna mig på Malmö Station för att vara med så maila mig vetja så reserverar jag plats redan nu. Min mailadress hittar du under kontakta mig här uppe under headern. Finns bara sisådär 20 platser kvar totalt så boka upp en bloggvän och spänn fast er, för från ungefär klockan 13 till 23 den dagen är ni i vårt våld och då kan pretty much vad som helst hända. Men annars kommer jag ut med aningen mer detaljerad info och mer uppstyrd inbjudan snart. Självklart är det kostnadsfritt).

Så lite så var min gårdag; ett höstvackert Ystad, en Fuffe, eventplanering åt en vingård och en Espresso House-lunch i solen.

Finfint.

Tant mår bättre.

Hon hade mycket riktigt fått en infektion i tassen, förmodligen trampat på en pinne och haft otur, men nu är hon dränerad och står och glor anklagande på mig bredvid sängen och tror att om hon stirrar ut mig länge nog kapitulerar jag och tar av henne dom dubbla (?! salukisar har långa nosar) halstrattarna.

Men nu var det inte det jag ville säga med rubriken på inlägget, utan jag tänker på inlägget Petra skrivit idag om hur hon för första gången i livet drabbats av panikångest och hur jag när jag läste hennes ord blev påmind om hur otroligt viktigt det är att prata om det här. Jag har ju haft massor av perioder i mitt liv med panikångest, och även om det var många år sen nu (en sju, åtta kanske) så är jag en person som nog alltid kommer vara lite skör i själen. Det är ingenting jag hymlat med här på bloggen; jag har gått i mängder av terapi och har haft turen att få träffa några riktigt duktiga terapeuter (oftast KBT:are, det funkar för mig) och har lärt mig att känna igen tecknen på när det är på väg utför och stanna mig själv innan det går för långt. Jag ÄR en ångestbenägen person, och även om det är många år sen nu så minns jag SÅ HIMLA TYDLIGT känslan av en panikattack – fasan och känslan av att falla fritt utan något att hålla sig i och skräcken över att bli tokig, framförallt den. Den där svindlande, susande rädslan över att man skulle förlora greppet totalt och bli tokig och spendera resten av sitt liv på någon institution och aldrig mer kunna vara ”normal” eller leva ett liv utan ångest. Den.

Så det här vill jag säga till dig som kanske haft din allra första panikångestattack eller som kanske inte har haft en ännu men möjligtvis kommer drabbas någon gång och då förhoppningsvis kommer ihåg mina ord:

Du. Håller. Inte. På. Att Bli. Tokig.

Jag vet; det känns som det och jag vet; det är överjävligt men du håller inte på att bli tokig och även om det inte känns så just nu så kommer det att bli bättre. Det kommer det. Har du precis fått din första attack så var förberedd på att det kommer bli värre, har man väl fått en så framkallar man den nämligen själv sen eftersom man hela tiden går i skräck och väntar på att den ska komma. Så den kommer bli värre och det kommer kännas för jävligt och det känns som att du håller på att falla i bitar; men det är ingen fara. Tillslut kommer du, med någon duktigs hjälp, komma till insikten att

ingenting händer

och det är ungefär där det vänder. För ingenting händer ju, egentligen, vid en panikångestattack. Du dör inte, jorden brinner inte upp, livet försvinner inte. Det bara känns så. Och när man lär sig att ingenting händer så slutar skräcken ha samma grepp och då börjar det vända tillbaka till det du så hett efterlängtar; lugnet och ron och känslan av att vara normal.

Och vet du?

Det är okej att vara lite koko ett tag, och det innebär inte att det kommer att vara så för all framtid. Herregud, om ni bara visste hur koko jag har varit i mitt liv! Jag fick min första panikångestattack när jag var tolv och sen har perioderna kommit i vågor med några års mellanrum och i vissa vågor har jag varit helt bananas. För mig kändes perioder med attacker alltid som om jag liksom inte hade någon botten inne i mig själv, nånstans i höjd med att revbenen går ihop. Där inne. Om ni tänker er att ni har en tyngd där, en botten att stå på, när ni mår bra? Oftast har man det, en känsla av säkerhet. För mig försvann det golvet när jag var skör och jag hade ingenting att hålla mig i; det var som att själen där inne föll alldeles fritt. Det är nog det bästa sättet jag kan förklara det på; som om min själ blev av med sitt golv och istället fick kvicksand, hala väggar eller bottenlöshet och färdades i en svindlande fart rakt ner utan en chans till att stanna.

Och jag antar att en del av er tycker att jag verkar kanska vettig och sådär ändå? Då ska ni veta att jag i mina värsta stunder haft ganska skruvade saker för mig – en period kände jag inte igen mig själv när jag såg mig i spegeln (det var minst sagt obehagligt) och jag var snudd på hysterisk när jag skulle berätta det för min tusshåriga terapeut eftersom jag trodde att han skulle spärra in mig. En period så kunde jag inte köra bil för att jag var övertygad om att jag skulle förlora medvetandet och köra av vägen. En kvinna jag älskar väldigt mycket förklarade en av hennes perioder för mig som om det kändes att hon saknade skinn; hon trodde på fullaste allvar att hon var på väg att flyta ut till nån slags massa och aldrig mera återfå formen. Och hon är en fullt fungerande trebarnsmamma, hon hade det bara lite jobbigt. Så vad jag vill säga är att det är okej att må dåligt och att ha konstiga saker för sig, för man kan bli ganska så vettig ändå och framförallt så är man inte ensam. Vi är så många som blir galna då och då och det gör inget.

Prata med varann så får ni se. När jag mådde dåligt och fick ångest så kom jag på att det bästa jag kunde göra var att säga det högt, att nu har jag en ångestattack eller nu håller jag på att få ångest till någon vän som satt i närheten. Fanns ingen i närheten ringde jag någon. Bara att säga orden kunde ibland ta udden av vågen, hindra den från att stegra, för då blev det så konkret. Och på det sättet fick jag också reda på att det fanns några av mina vänner som själv hade eller hade haft ångest, och så var jag inte lika ensam. Och snälla; prata med någon. Någon professionell. Det gör all skillnad i världen att få hjälp med att lära sig hantera sitt mående. Alla borde gå i terapi och jag är så himla glad för att jag har gjort det eftersom jag har lärt mig så himla mycket om mig själv och det har gjort mig så trygg i vem jag är. Men framförallt så behöver man ju ta reda på VARFÖR man fick ångest från första början, och att komma på det på egen hand är ungefär lika lätt som att läsa en dagstidning när man lagt den över ansiktet – man är för nära. Så enkelt är det bara. Och hitta sätt för att bryta tankarna. När man har fått panikångest så går all vaken stund åt att känna efter hela tiden och överallt och utan slut hur man mår och varför man mår så och om man är galen och varför man inte bara kan få vara som innan och herregud nu känns det nog nej nej nej nu kommer den – och man blir så trött! Ingen människa orkar loopa sig själv sådär. Så hitta den där saken som ger dig flow, den där saken när du inte KAN tänka på något annat eftersom du måste koncentrera dig. I mitt fall var hästarna den bästa terapin jag kunde be om, jag skrev in mig i en ridskola för första gången på hundra år och så gick jag två gånger i veckan och den där timmen på hästryggen var livsnödvändig för mig eftersom den i början var den enda timmen på hela veckan som jag inte tänkte på NÅGONTING. Det var ett andningshål. Så fort jag klev av stod ångesten där och väntade, men då hade jag iallafall fått vila. Och efter hand blev den där timmen av tänkande på ingenting lite längre och inkluderade ryktningen efter passet och efter ett tag inkluderade den cykelturen hem – och ja, sen blev det dagar som blev veckor som blev månader.

Så, vad jag vill säga;

var inte rädd för att må dåligt. Det är okej, alla gör vi det nån gång, en del mer och en del mindre. Prata med varann och vill ni inte det så läs Petras ord då eller läs mina och känn att du inte är ensam.

Du är inte ensam och du är inte galen, och oavsett så är lite galen inte hela världen.

Ibland kan bara insikten av det ta en människa en ganska lång bit framåt.