Och så var det dags att vandra ner till operationssalen.

Det är en himla märklig känsla det där. Man kan gå, man har inga värkar, man är helt klar i knoppen och man är på väg ner till en operationssal för att plocka ut sin bebis. Det går liksom inte att föreställa sig om man inte varit med om det. Hjärtat utanpå kroppen såklart, jag var så nervös att det inte var klokt men samtidigt så nervös att jag blev lugn. Ännu märkligare, men jag höll mig så förvånansvärt lugn hela vägen – förmodligen för att det var så mycket som hände samtidigt och att allt är så stort att det är svårt att ta in.

Väl nere på rätt avdelning fick vi skriva in oss, jag mumlade lite till om hur gott Dag hade doftat och hur utvilad han såg ut, sjuksköterskan som var med mig skrattade och sen visades vi in i operationssalen.

Alltså, det ÄR ju mer kliniskt att föda barn med kejsarsnitt, det ska jag inte hymla med. Man kliver in i det där stora rummet fullt med apparater och framförallt fullt med människor – det var kanske 8-10 personer i salen och jag liksom stannade i dörröppningen och fick någon form av scenskräck. Åh herregud vad många ni är mumlade jag, för trots att jag vetat om att det skulle vara många i rummet så blev det på nåt sätt annorlunda att få se det live – alla dessa grönklädda människor som väntade bara på mig och på oss (som ni vet kände jag mig som en värdinna på min förra förlossning, så ni kan ju bara tänka er när jag klev in i en sal full med folk).

Det var lite skrämmande. Absolut. Där, för några sekunder, var jag beredd att vända.

Men så var det som om allting startade upp, som en skiva som saktats ner och sen hamnar rätt igen, och alla i rummet började röra på sig igen och vips så fanns där någon som pratade med mig eller bad mig göra något precis hela tiden, så jag HANN helt enkelt inte flippa ut. Alla hade varma ögon och mjuka röster och trots att det hände så himla mycket åt alla håll (någon som satte elektroder, någon som stack mig i handen, någon som presenterade sig, någon som bad mig sitta, någon som tvättade mig och så vidare) så fanns det liksom inte utrymme att bli nervös, utan det där falska lugnet kom igen och jag var så tacksam över att alla såg till att hålla mig sysselsatt så att situationen inte alls kändes skrämmande utan bara… trygg.

 
 
 

(Där är vi helt nya, allihop. Ny mamma, ny pappa, ny lillebror. Åh).

 
 
 

Narkosläkaren kom, en ung supertrevlig tjej, och förklarade vad som skulle ske. Jag fick ju epidural med Buse och det där med att peta in slangar i ryggraden stör mig inte det minsta; då tycker jag att den där läskiga nålen i handryggen är hundra gånger värre. Men jag fick iallafall sätta mig på kanten och skjuta rygg så gott det går med en jättemage och så la hon bedövningen. Hur det kändes? Som ischias ungefär, om du har haft det? Ett slags strålande ner i ena benet, eller en svagt brännande känsla. Som om det inte riktigt får plats? Det känns ganska tydligt men gör inte ont utan är mer att det KÄNNS.

Sen fick jag snabbt lägga mig ner och vänta på att det skulle verka och fick hela tiden uppmaningar om att säga till om jag började känna mig märklig (tydligen är blodtrycksfall ganska vanligt, men jag oroade mig mer för om jag skulle få panik av att inte kunna röra benen och jag frågade Dag som kommit in i rummet om dom verkligen inte sysslade med nån form av premedicinering av mödrar på den här avdelningen, men det sa han att det gjorde dom inte och han hade rätt – det gick ju bra ändå). Ganska snabbt blev benen alldeles behagligt varma, jag fick en frossa som höll i sig hela operationen (jag skakade liksom, förmodligen av bedövningen och anspänningen – inget farligt men kan vara bra att veta om på förhand att det kan ske) och Dag kikade på sig med sin segelbåtsbränna över skynket och frågade känner du det här? det här? samtidigt som han tydligen nöp mig både här och där för att kolla så bedövningen tagit. Nåt blodtrycksfall fick jag aldrig.

Och sen började han karva.

Alltså HERREGUD vilken märklig upplevelse!

Man har ju inte ont alls, känner ingen smärta, men du känner. Jag kände att han hade hela näven inne i magen på mig, hur trångt det var och exakt hur jäkla mycket han tog i. Såklart, det är ju ett litet hål som det ska ut något stort ur, men jag kunde aldrig ana att det skulle kännas på det viset. I klassisk Emma-stil började jag bröla som under en hardcore förlossning.

– MHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ, brölade jag (som en ko ungefär). MHÖÖÖÖÖÖÖ! HERREGUUUUD, har du svårt att hitta honom eller?!

Tydligen tyckte jag att han tog lite för lång tid på sig.

Dag kikade bara på mig över kanten igen med skratt i ögonen. Åh herreGUD! fortsatte jag. Mhööööööööö! Det känns som… som… har ni sett de där djurprogrammen på TV när veterinärer förlöser kor? frågade jag rakt ut i salen. Mhöööööö! Så känns det! Som om han har hela näven upp till armbågen i mig. 

Och det märkligaste? När Noah drogs ut kändes det EXAKT som när Buse kom ut. Det var samma krafter på nåt sätt, samma tryck, och sen samma lätta, sköna känsla när trycket och tyngden släpper och man vet att det är över. Och jag? Jag sa exakt samma sak, exakt samma den här gången.

Guuuuud vad sköööööööönt!

Japp.

Även Noah föddes till ”gud vad skönt”. Mamma håller stilen.

 
 
 

 
 
 

Och han skrek på en gång som ni vet. Skrek och skrek och skrek, och det var en otrolig lättnad och gjorde så att barnmorskan jag tyckte så otroligt mycket om nästan direkt kunde komma bort med honom till mig en liten stund innan hon, bebis och mannen gick in i rummet bredvid för att mäta och väga och kolla så allt var okej. Och när hon kom runt med honom och höll fram honom mot mitt ansikte så slutade han att skrika på en sekund, och blev alldeles tyst. Den mäktigaste upplevelsen någonsin skulle jag tro, så himla vackert.

Och vet ni? Han kom med segerhuva. Bara det, liksom.

Men iallafall; han och mannen och barnmorskan försvann en liten stund och jag låg kvar med min frossa och bad Dag att tighta till magmusklerna lite när han ändå höll på – om det kostade extra kunde jag be mannen betala innan vi gick, liksom. Dag lovade högaktningsfullt att fixa biffen. Hela tiden kunde jag höra Noah vråla i det andra rummet och det ljudet var det bästa man kunde höra just då; eftersom det betydde att allt var bra, allt var okej, och att han var stark.

Och sen fick jag en liten stund till med man och bebis medan det sista syddes ihop, klådan från helvetet började komma (mer om den sen), Noah och mannen fick gå till rummet och jag rullades till uppvaket av en man som hette Jocke och som jag frågade ut hur ofta han brukade krocka med väggar och så när han rullade sängar genom kulvertarna.

Själva snittet var klart, Noah var ute och allt hade gått precis så bra som det skulle göra. och minuterna efter det var klart så sa jag att det här skulle jag kunna göra om imorgon på det vis många känner efter sina vanliga förlossningar, och det var en fantastisk känsla att få ha. Med Buse så kunde jag inte se en gravid kvinna på läääänge utan att må dåligt för hennes skull över vad hon skulle behöva gå igenom, nu är jag sjukt nog lite avundsjuk på alla er som väntar på ert snitt. Vilken grej ni har framför er.

Men iallafall. Snittet var klart. Resten tar vi i del tre.