Jamen godmorgon!

Här ligger vi lite lagom drogade (ja, jag då) och har vår första morgon tillsammans. Jag ska inte ljuga; det har varit en helt fruktansvärd natt – men bara smärtmässigt. Noah har varit världens snällaste bebis och sovit lugnt och mest gett små valpliknande läten ifrån sig och hans andning återgick till perfekt redan under gårdagskvällen; men jag (som tydligen inte alls är gjord för det här med att få ut barn) har fortfarande inte börjat blöda ens pyttelite, och tydligen finns det en risk för att min livmoder nu jobbar intensivt med att försöka göra sig av med koagulerat blod och att det är det som ger smärtan från helvetet. Det är liksom inte snittet i sig, just den smärtan från snittet är fullt hanterbar, utan något annat. Men det ska dom kika på idag i nån slags undersökning jag valt att inte tänka på, och jag är redan 1000 gånger bättre än inatt så det går åt helt rätt håll (själv försöker jag hävda att jag har världens bästa läkekött och därför inte blöder men nehej den går dom inte på).

Men Noah mår super och det är det viktigaste, jag är imponerande nog snudd på utvilad och vi har vår första morgon tillsammans.

Ingenting annat spelar så stor roll, faktiskt.

Och så kom han tillslut.

Klockan 08:32 drogs han ut och deklarerade högljutt sin ankomst redan från start. Den? Det är ingen fara med den gossen skrattade läkaren när jag låg kvar på operationsbordet och lyssnade på skriken från det andra rummet och undrade om han var okej. Och det kunde man ju höra, att stark var han. Och missnöjd.

Nu är han dock långt ifrån missnöjd, och vi ligger på perinatal och det är så vansinnigt lugnt och skönt att ni anar inte. Jag har inte börjat blöda ännu vilket man inte är så nöjd med, och Noah har andats lite snabbare de senaste 2 kontrollerna, men över lag verkar allt vara precis som det ska. Jag har varit uppe, jag har slumrat och jag har fått morfin. Och framförallt så har alla jag mött och som arbetat med oss varit fantastiska.

Jag skriver mer sen såklart, men jag ville iallafall att ni (underbara, underbara ni – vilken hejarklack!) skulle få veta att han är här nu – lillebrorn som ska heta Noah Emanuel och som är en exakt kopia av sin äldre bror.

Han är här nu.

Och så var det dags.

Dagen med stort D.

Då vi åker in till Lund hur tidigt som helst och väntar på vår tur att få komma in i operationssalen och få träffa den där boxande lilla familjemedlemmen som jag burit på så länge. Efter cirka tre timmars sömn; jag vaknade av det obligatoriska toalettbesöket runt ett och sen var det såklart lönlöst att försöka somna om. Men hur det känns? Det går inte ens att förklara, tror jag. Som ett virrvarr av nervositet, lättnad, oro, glädje och beslutsamhet. Och längtan. Främst det. Och en hel del hunger då jag inte fått äta, hrm.

Idag händer det. Idag kommer han.

Älskade lilla efterlängtade baby.